I Wien sätter två stora utställningar under våren fokus på hur bildmedierna har använts och förvrängts för olika syften - Kunst and Controversies – The Law, Ethics and Photography” på Kunst Haus Wien om den fotografiska bilden och CHANGING CHANNELS Art and Television 1963-1987” på MUMOK Museum Moderner Kunst om videokonsten.
På väg in i fotoutställningen varnas jag för det stötande innehåll som väntar på Kunst Haus väggar. Väl inne möter jag allvarliga ansikten som studerar foton där krigsoffer, kolorerade reklambilder och dokument från nazisternas gasugnar varvas med informativa texter. Utställningen visar att bilder alltid manipulerats och spridits – för konstnärliga, politiska och/eller ekonomiska intressen. Betraktarna har fascinerats av det udda, det makabra, det spektakulära och frågor om sanning och osanning har väckt kontrovers och starka åsikter.
I vår svenska sekulära kultur väcker nog inte Oliviero Toscanis eleganta förbjudna kyss mellan en munk och en nunna “Kissing-nun” några upprörda känslor, men i den katolska värld där han skapade sina prisbelönta fotokampanjer under temat United colors åt klädmärket Benetton blir bilden en uppenbar provokation mot den moral som begränsar den individuella friheten. Mycket riktigt protesterade kyrkan i Italien och Benetton valde att stryka den ur sin reklam.
Oliviero Toscani, Kissing nun, 1992 © VBK, Wien 2009
Nyhetsmedier hamnar i katastrofer och krig ofta i ett etiskt dilemma, skall verkligheten alltid visas upp? Kan man publicera Todd Maisel´s foto av en avsliten människohand i dammet efter 9/11 utan att spekulera i det makabra? Här är sanningsaspekten långt ifrån lika övertygande som i den serie dokument engelska armens anonyma fotografer tog när koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades från nazisterna 1945. Dessa svartvita ohyggliga bilder av svältoffer travade meterhögt valde man att inte publicera förrän några år senare. Som politisk propaganda var dessa utagerade eftersom kampen mot nazisterna var vunnen, men i efterhand är de vittnesmål om en historia vi inte skall gömma undan.
Men hur skall man se på de fotografier som visar den döde Adolf Hitler bland ruinerna i Berlin och porträttet av Bismarck på hans dödsbädd från 1898? Den första är troligen en iscensatt förfalskning – ryska armen har aldrig verifierat att de journalfilmer man släppt verkligen visar den döde Hitler – den andra är en bild tagen av en fotograf som mutat sig in i Bismarcks sovrum. Bildbevis som dessa borde ses som historiska dokument, men när de sprids utan säkra källor eller av andra motiv än att visa verkligheten blir de rent spekulativa.
Vårt behov av att förstå vår värld kräver sanna bilder, men i jakten på sanning offras det autentiska ofta på spekulationens altare. Eller manipulationens. I dagens digitala photoshoppande retuschverkstad är inget omöjligt, men det var det inte heller före datorn. På ”Kunst and Controversies” kan man se ett elegant och lustigt exempel, franske existensialisten Jean-Paul Sartre porträtteras med en Gauloise mellan fingrarna av fotografen Boris Lipnitzki, men på ett bokomslag har cigaretten försvunnit i ett luddigt dis.
Kanske är det oundvikligt att en stor del av det kontroversiella på utställningen är relaterat till erotik och nakenhet. Författaren Lewis Carrolls foto – Alice as a Beggar Child 1859 – visar en ung flicka med nedhasat linne och bara axlar. Modellen framför kameran sägs ha inspirerade honom till karaktären i Alice i Underlandet, men fotot stämplades som barnpornografiskt av dåtidens moraliska väktare.
En annan fråga om ekonomisk vinning väcker ett foto tagit under inspelningen av filmen ”Pretty Baby” - kan man sälja en aktstudie av nioåriga Brooke Shields naken i ett badkar vidare till andra medier för all framtid ? Även om ett giltigt kontrakt finns ?
De frågorna har en vidare dimension idag, bilder som lockar sprids sekundsnabb över det globala nätverket oavsett vem som äger copyrighten. Denna vår digitala verklighet med nätets tillgänglighet och distribution sätter dessa frågor än mer i fokus, kan någon garantera upphovsrätten på en bild eller ett videoklipp idag? Det räcker med en grundkurs i digital bild- och videoredigering för att kunna manipulera och sprida falska bilder av verkligheten på YouTube eller Flickr, i statlig kinesisk tv eller i kommersiell reklam.
När den fotografiska tekniken blev allmängods på 1800-talets andra hälft, lanserades den som ett sanningsvittne, som en möjlighet att berätta om verkligheten och den stora världens myller av människor, miljöer och kulturer. I vår digitala tidsålder är det nästan motsatsen – du är medveten om att verkligheten alltid är förmedlad, att den fotografiska bilden ofta är så manipulerad och konstruerad att den mer liknar propagandans partsinlagor eller fritt omformade skapelser.
Videokonsten som etablerades när den elektroniska tekniken blev tillgänglig och televisionen ett massmedium har en liknande historia. Tekniken öppnade nya kanaler för konstnärer och aktivister för att utveckla alternativa former av kommunikation. Det skedde i en tid när nya sociala och politiska rörelser växte sig starka över västvärlden – maj-68 protesterna, woodstock-generation och intresset för experimentiell sinnesutvidgande kultur stod i fokus.
Verkligheten och bilderna av den kunde förvrängas, formas och distribueras i nya former. Utställningen ”Changing Channels” har sammanställt en hel del pionjärarbeten inom konst-videofältet – från Nam June Paiks medieskulpturer som bygger på en fascination av elektronisk video som form och som massmedium till de alternativa kabelkanaler på Manhattan som gav eterutrymme till Andy Warhol´s T.V. där musik-, film- och konstavantgardet presenterades i ett talkshowformat.
I ett fyra våningar stor utställningsyta fylld med monitorer och rörliga videoklipp fastnar jag framför en filmdokumentationen av performance gruppen Ant Farms ”Media Burn” från 1975. Där sätter sig två aktivister i en videoövervakad cockpit, de styr en ombyggd Cadillac med kameror monterade i ett periskop på taket rakt genom en brinnande vägg av tv-monitorer. En väldokumenterad, mediekritisk aktion som lever vidare i dagens digitala massarkiv YouTube.
Ant Farm, (Chip Lord, Doug Michels, Curtis Schreier), Media Burn, July 4, 1975, Foto: John F. Turner, © Ant Farm
Den tidiga videokonsten siktade ofta in sig på det passiviserande mediet, med en publik som slaviskt stirrar in i sin hemma-tv och konsumerar de skandaler, krig och drömmar som flödar fram mellan reklamavbrotten. Konstnären Bill Viola, som idag skapar tekniskt briljant videoinstallationer på museer världen över, bidrar med ”Reverse Television, Portraits of Viewers” från 1983 där han vänder kameran mot tittarna. Tysta, fokuserade stirrar de in i sina monitorer, ut mot oss betraktare. Filmerna som alla är 30 sekunder visades oannonserade mitt i program på en lokal tv-kanal i Boston, en spegelbild av verkligheten.
”Changing Channels” sträcker sig fram till 1987, allt som visas är producerat före den digitala tekniken kom och revolutionerade rörliga bilder och spridningsformer. En av de mer fascinerande inslagen på utställningen är de elektroniska manipulationer med synthezisers, många av de filtereffekter som dagens videoprogram använder skapades av fysiker och matematiker som under sjuttiotalet experimenterade i konstnärslab. Pionjärer som Steina och Woody Vasulka använde dansare och skådespelares kroppar som en slags målarduk för sina förvrängningar av den elektroniska bilden.
Ingen av dessa konstnärer och aktivister kunde nog då föreställa sig den genomslagskraft den rörliga bilden och videomediet idag har genom det globala nätet. YouTube fungerar som en gigantisk biograf för politisk protest, underhållning och avantgardekonst där 24 nya timmar videomaterial laddas upp varje minut. Verkligheten fladdrar förbi i snudd på okontrollerad hastighet, intryck och uttryck pressas ut via dator- mobil- och hemmaskärmar.
De traditionella nyhetskanalerna visar allt mer direktsänt material där reportern står mitt ute i händelsernas centrum, mitt i verkligheten, för att det inte ska finnas något tvivel om att detta händer HÄR och NU. Verkligheten är varken censurerad eller manipulerad. Den är live.
Är bilden av verkligheten då mera sann eller mera verklig idag ? Knappast, det är alltid någon som valt vilken vinkel de visar, vilket filter de ser igenom och som i sin tur reflekteras i den bild du ser av verkligheten. Det konsten och fotograferna genom tiderna arbetat med är att fokusera på de detaljer och iscensätta den upplevelse av verkligheten du som betraktare får ta del av.
En subjektiv, manipulativ, skapad bild där verkligheten inte alltid är sig lik.
THORE SONESON
Kunst and Controversie - http://www.kunsthauswien.com/en/ausstellungen/vorschau.html
CHANGING CHANNELS - http://www.mumok.at/program/exhibitions/changing-channels/?L=1
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar