Film som marknadsvara

Filmen har alltid levt med en kluven identitet – å ena sidan ett visuellt medium med alldeles egna kvaliteter i klass med litteraturens, å andra sidan ett massmedium dömt att visas i bilhandlarnas salonger där glitter, glamour och action räknas. Filmmakare med visuella talanger får tigga smulor vid patronernas bord medan andra köper öar i karibiska havet för vinsterna.
Så här hårddraget är det inte i ”lilla” Sverige där vi levt med ett filmavtal som fördelar stödet från biografintäkterna också till de filmare som vågar utmana konventionerna och genrerna och iscensätta filmiska upplevelser utan att snegla på publikens gunst.

Svensk film hade inte haft filmer av dagens Roy Andersson eller Marie Louise Ekman utan filmavtalet. Debutfilmen ”Farväl Falkenberg” hade kunnat produceras utan avtal, men den är snarare undantag än regel eftersom den helt byggde på att ett kompisgäng ställer upp obetalt för varandra.

Nu föreslår en utredning av Sveriges Radios vd Mats Svegfors (tidigare chefred på Svenska Dagbladet) att biointäkterna skall gå direkt till staten och Svenska filminstitutet med alla fonder och publikrelaterade stöd skall finansieras via direkta stöd ur statskassan.
Den har titeln ”Vägval för filmen” men den handlar mer om att välja vid vilken kran man skall tanka filmbilen på macken – den där skatten skickas direkt till Sfi eller den som går till staten – alltså vem som skickar pengarna till vem. Viktigare borde vara VILKA pengar som satsas och VILKA kriterier som styr fördelningen. Eller som Håkan Bjerking, ordförande i Sveriges filmregissörer säger till Kulturnytt i P1: ”Vi ska bygga visionen för svensk film, vi vill garantera 500 miljoner per år och vi vill inte att det ska behövas äskas år från år. Och vi vill att det ska avsättas 100 miljoner till filmer som inte ska behöva ta några kommersiella eller kortsiktiga hänsyner.”

Det är den typen av visioner som ger verkligt utrymme och arbetsro för seriösa filmmakare att skapa konstnärliga spelfilmer som har egenhet. Alltså våga satsa ! Att skriva en mening i utredningen som ”att främja konstnärligt och ekonomiskt risktagande, kvalitet och mångfald samt ökad tillgänglighet” är inte mycket mer värt än politiskt korrekt snömos om det inte leder till radikalt nya villkor för filmmakarna. Visionerna som skapar nya filmupplevelser finns knappast, för som Mikael Timm kommenterar på P1s Kulturnytt:
"Huvudproblemet med svensk film tas inte upp i utredningen. Hur få fler bra svenska filmer? Det nuvarande stödet är en kompromiss. Man har måst ge alla i branschen något för att få parterna att skriva på avtalet."

För det gamla filmavtalet har inte bara identitetsproblem, det har stora åldersvagheter. Film har alltid varit något man traditionellt ser på och distribuerar via biografens vita duk, men i dagens filmvärld är andra kanaler lika framträdande. Kabel och betal-TV, DVD marknaden, internet, bärbara telefoner och spelkonsoler – film skapas för alla dessa plattformer och att då ha ett filmisk förhandsstöd som ställer som krav att du som producent har avtalad biografdistribution för att kunna få förhandsstöd, det är en antik konstruktion. Detta krav föreslår utredningen skall slopas. På tiden att den begravs!

Mats Svegfors måste ha lyssnat på unga, nya producenter i filmvärlden, han föreslår också en del av de medel som idag går till regionala center som Film i Skåne dras in och satsas på ett nytt stöd - ”Ny Film”. Den skall stimulera utvecklingen av konstnärlig talang hos nya och etablerade filmare samt nya former för produktion, distribution och lansering i olika visningsfönster och på olika plattformar.
En luddig formulering – kan lika gärna betyda att Svensk filminstitutet satsar på ännu en ny portal för ung film som nordiska projektet dvoted – som att ge stöd till nätbaserade festivaler. Här finns iallafall en öppenhet mot nya medier och andra filmiska former av kommunikation som kan leda vidare.
Men att utredningen skulle vara så positiv för filmens konstnärliga status som styrelsen i OFF, Oberoende filmares förbund, skriver i ett debattinlägg på Sfis nättidning Filmnyheterna, har jag svårt att förstå : ”Vi är slutligen övertygade om att i ett läge där filmen är en så stor del av människors kulturkonsumtion kommer staten att inse värdet av att upprätthålla en mångfald genom att i hög grad stödja den filmproduktion som inte är kommersiellt orienterad i första hand utan har sin utgångpunkt i ett sammhällsbetraktande eller har en konstnärligt utvecklande ambiton."

Filmkonsten är inte uppgraderad i den nya filmutredningen, utan än mer än tidigare en marknadsvara som andra i upplevelseindustrin. Det nya och det konstnärliga får i förslaget en liten öppning, men det verkar mera vara gjort för att inte alla fria filmare skall starta ett uppror. Film är marknadsvara och den skall beskattas och stödjas som alla andra, det är huvuddraget i den ”nya” filmpolitiken.

Kultur kan inte reduceras till ekonomisk faktor!

Ordet kulturpolitik har varit på allas läppar hela hösten. Mest fokus har scenkonsten fått genom den offensiv Orionteatern och Skuggutredningen stått för som på bred front samlat kulturarbetare i hela Sverige att engagera sig.

Att sammanfatta detta myller av tankar och åsikter tänker jag inte ta på mig. Det är inte heller någon som ersätter mig - en frilansande manusförfattare och filmare för det. Däremot en reflektion. Alla vi som producerar kultur förväntas vara insatta i alla ekonomiska resonemang och ha en hållbar plan för hur vi skall kunna generera pengar och projekt. Vi skall vara företagsledare, innovativa kreatörer och generera vårt eget uppehålle. Helst utan bidrag om man får tro den nyliberala anda som satt tonläget i debatten.
I veckan som gick släppte den statliga kulturutredningen ett, som man kallar det, "utkast till nya, kulturpolitiska mål". P1s Kulturnytt referarar målen och centralt i dessa står följande snirkligt och akademiskt korrekt inlindade formulering: - Kulturell kompetens och kreativitet används för att främja en social, miljömässig och näringsmässig utveckling.
Läs det igen, målsättningen är klar - kultur som genererar ekonomiskt framgång är en god kultur. Den skall lyftas fram.

En kulturarbetare som tagit den nya tidsandan vid hornen är författaren Niklas Rådström som i en välformulerad krönika i DN utropar Vi är inga fripassagerare! Han analyserar de rådande marknadsteserna och skriver som avslutning:
"Kulturen betraktas i dag som en bland många passagerare på samhällsskutan. Av väldigt många debattörer ses den dessutom som en fripassagerare som lyckats erövra en hyttavdelning i första klass. Detta är naturligtvis inte bara felaktigt utan även feltänkt. I varje civilisation och samhällsbygge har kulturen haft navigatörens uppgift. I vår marknadsfundamentalistiska tid förefaller det som om redaren tror sig ha den uppgiften. Mitt tips är då att skutan går i kvav."

Läs hela hans argumentation - tänk sedan efter om kulturens motor skall vara att skapa ideer, reflektioner och upplevelser som berikar oss eller om uppgiften skall vara att fylla salonger och bokhyllor! De undantagsfall när båda dessa faktorer sammanfaller finns, men förutsättningarna för dem skapas av tusentals andra projekt, konstnärliga verk och arbeten som aldrig kommer att uppmärksammas. Ideella, visionära, experimentella och ofta obetalda arbeten.

Sedan är det en annan diskussion vem som skall värna om kvaliteten, hur Kulturråd och statliga, regionala och kommunala skattemedel bäst skall disponeras för att kulturen skall frodas. Det viktiga är att kulturen får en central plats i vårt samhälle; inte reduceras till en ekonomisk faktor bland alla andra!

Kultur som organiserad odling

Lyssnade på ett studiosamtal i P1 - Nya vågen letar efter kreativiteten - där författaren och kulturdebattören Sven Nilsson formulerade en rad bildliknelser mellan kreativiteten och kulturen. Hans utgångspunkt är vad han kallar det "kulturekologiska perspektivet", där helheten och sambandet mellan de olika delarna står i blickpunkten.

Med detta fokus har han undersökt den kulturella myllan i Skåne i boken/rapporten "Var finns kreativiteten" och hittat en rad fläckar där kulturen lider av missväxt (för att använda hans terminologi) och en del platser där kreativiteten verkar frodas. Malmö är ett exempel på det senre medan kommunen Bjuv är ett exempel på det förra.
Jag tänker inte här analysera metoderna Sven Nilsson använt, eller resultaten. Bara ge ett perspektiv från en fri kulturarbetares sida - och peka på ett citat han själv använde i P1 programmet - "Åt dem som har skall vara givet". Alltså den snöbollseffekt som verkar vara gällande när medel till kultur fördelas och när sponsorpengar söker efter plattformer att göda med sina pengar.

Alla som arbetat med kultur i en eller annan form vet att två faktorer påverkar VEM som får medel, trackrecord ( meriter och tidigare projekt) och synergieffekter ( alltså har någon annan gett medel ökar sannolikheten för att få mera medel av andra bidragsgivare och sponsorer).

Detta är därför det fria kulturlivet är så sårbart. Alla är mer eller mindre beroende av att politiker och tjänstemän i kulturnämnder och statliga bidragsgivare kan se vad som är konstnärligt fruktbara projekt och individer värda att satsa på. Och vem kan se nya innovationer före de slagit rot? Vem kan avgöra vilken mylla som skapar bäst kreativitet?

I den kulturella verkligheten är alla kulturprojekt som är nyskapande lätta offer för vindar och torka, för missväxt och kemisk växtbekämpning. Jag ser fram emot fortsättningen på Sven Nilssons resonemang kring ekologi och kultur där han analyserar de styrande och deras metoder, modeller och strategier. Alltså - jag efterlyser en analys av den kulturella trädgårdsmästar(na)en !

Moteld mot KULTURliberalerna

Alltfler kulturarbetare stiger fram och pekar på vilken utarmning av vårt kulturliv vi riskerar i framtiden - om arbetet med att marknadsanpassa kulturvärden fortsätter i samma takt som hittills. Stockholms kulturborgarråd är kanske den mest framträdande i denna offensiv från liberalt håll där publiktillströmningen premieras med extra skattepengar.
Senaste starka inläggen i debatten har kommit från scenkonsten, från Skuggutredningen som leverarat en mängs stoff och potentiell tändvätska. En del av dessa tankar ventileras i P1s Snittet "Teatern - vad är den bra för och vad får den kosta?" som går att lyssna på som poddradio. Unga Klaras ledare Susanne Osten, Elverkets Stellan Larsson och Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Anna Takanen levererar alla genomtänkta, intelligenta och brännbara argument FÖR statligt stöd till konstnärlig kvalitet.
Det enda problemet är att deras röster inte kommer fram i det oftast populistiska mediemyllret som handlar om kortsiktiga ekonomiska medel, om nedskärninagr och sponsring. Lyssna på de 30 minuterna i Snittet !

Ett land som inte satsar på sina kreativa kulturskapare är ett döende land.

Den alternativa kulturutredningen - Skuggutredningen - har precis gått i mål och presenterat ideer, tankar, åsikter och konkreta förslag kring hur Sverige skall vara ett kulturland att räkna med. I framtiden också.

Det finns mycket att tycka och tänka kring detta, många har mycket goda ideer. Men höj för ett ögonblick perspektivet från bidragsdiskussioner och läs detta inlägg som lyfter fram kulturens centrala roll.

"Strindberg som arbetsskapare."
av Gunilla Palmstierna Weiss

Utdrag ur ett balkongtal till Strindbergsfestivalen 25.08.1996 Därför är August Strindberg exemplet och utgångspunkten för mina tankar.

1. Författaren, dramatikern, konstnären, fotografen, uppfinnaren, provokatören August Strindberg har genom sin kreativitet skapat fler arbeten åt människor än flera av våra industrier såsom ASEA eller Volvo sammanlagt.

Bl.a Förlag, från chefen till den anställde på expiditionen, lektörer, agenter, översättare, regissörer, skådespelare, avhandlingar, fotoböcker, pappersindustri, auktionsverk mm mm. Fröken Julie är en av de mest spelade pjäserna i världen. (Vid sidan om en stor teater som Dramaten har 72 yrken, samtliga är skattebetalare.)

2. Man måste vända på det hela.
När den kreativa står och skrapar på foten för att få ett litet bidrag från kulturdepartement och kulturministrar eller nyckfulla sponsorer. Så är det i verkligheten såväl kulturministrar som dess departement som är beroende av att det finns kreativa och skapande kulturmänniskor. Det är den kreative, den skapande som är deras verkliga arbetsgivare. Utan dem har ett kulturdepartement inget berättigande.

3. När landet skall representeras så är det nästan alltid utan undantag med kultur, teater, dans musik mm.

4. Att inte satsa på de ännu inte kända, är att skuffa undan avantgardet eller kanske en framtida klassiker. Hur många framtida Augustar ska man snöpa i sin linda. I en demokrati stöder man även det smala det udda, för det är ofta där spjutspetsen finns.

5. När någon säger att jag betalar inte skatt för jag går aldrig på teater.
I ett demokratiskt land betalar vi gemensamt skatt för dagis, vård, skola, kultur mm. om man inte längre behöver dagis så ingår det ändå i min förpliktelse att bidra. Att inte använda sig av kulturutbudet är var och ens egna val.

Att sluta satsa på kultur, på kreativitet är lika med att sluta satsa på framsteg och forskning. Ett land som inte satsar på sina kreativa kulturskapare är ett döende land.
Gunilla Palmstierna - Weiss"

Reflektion är vidarebefodrad i sin helhet så som den publicerats på Skuggutredningens hemsida. Där finns många fler tänkvärda och bitvis omtumlande klartänkta inlägg som om de skulle lyftas fram kan göra kulturpolitiken till ett sant innovativt fält! Läs gärna på!