Lennon kampanj på YouTube

YouTube, överallt detta YouTube! Det här året verkar alla som arbetar med medier fixerade vid YouTube. Kanalen har vunnit USAvalet till Obama, agerar socialt och kulturellt nätverk i kampanjer. Binder helt enkelt samman klotet.
Inför World Economic Forum i Davos i januari 2009 finns en kampanj med öppet forum där alla kan spela in sina tankar, åsikter och förslag till att skapa en bättre värld.
Den ideela organisationen One Laptop per Child (OLPC) har samplat John Lennons röst så han kan uppmana oss alla att donera till förmån för barn i utvecklingsländerna.
Det är minst sagt spooky att höra Lennons budskap, det är skickligt och det skapar en intressant frågeställning...alla med tillgång till en dator och rätt program kan sampla i princip vem som helst till att propagera för vad som helst. Eller...
Var går gränsen ? Vad händer om man samplar Hitler ? Lyssnar någon då ?

Själv vill jag gärna tro att budskapet ÄR viktigare än mediet, men alltfler håller med mediegurun McLuhan som hävdade att mediet ÄR budskapet! Isåfall skulle YouTube med sina öppna kanaler vara den perfekta demokratiska kommunikationsformen. Gratis, tillgänglig för alla (fast blockerad i Kina när kritiska videos skapat uppmärksamhet).
Lennons budskap sprid med tillstånd av Yoko Ono, approved by som den amerikanska termen lyder. "Imagine every child no matter where in the world they were could access a universe of knowledge. They would have a chance to learn, to dream, to achieve anything they want. I tried to do it through my music, but now you can do it in a very different way. You can give a child a laptop and more than imagine, you can change the world,"
Jag vill inte agera domare, men ursprungstexten till Imagine hade en mer associativ och öppen kvalitet. Direkta uppmaningar som denna blir något annat, det blir alltid copytext, en mer endimensionell text. Hur sympatiskt budskapet än är. Döm själv.

alternativa JULsånger

Efter en hektisk december finns det tid att reflektera igen, nu när alla medier och tyckare levererar årets listor på allt från pryl till paparazzi läser jag om floden av JULsånger i DN. Under rubriken Poprevolt mot julmyset kan man hitta en länk till Cornelis Vreeswijks klassiker "Jultomten är faktiskt död".
Att lyssna på den är en god påminnelse att det finns alternativa sånger och traditioner kring julen, att konsumtionen inte måste vara ledstjärnan. Att årets julhandel blir en frivillig köpvägran för en del i dessa kristider är en påminnelse att det finns andra värderingar och prioriteter än shopping.
Så längre gratistjänsten YouTube finns, kan man ägna många timmar åt att söka favoriter och göra egna spellistor. Surfa på !



Missa inte Anders F Rönnbloms "Det är inte snön som faller". Eller en annan samtida klassiker Ebba Grön - Nu Släckas Tusen Människoliv. Att båda spåren är från 1980 och fanns med på tidningen Schlagers Julsingel det året gör inte detta inlägg till nostalgi. Låtarna håller fortfarande för en julbetraktelse. ( Tack EBBA och Anders F !) (Och alla ni andra YouTube arbetare.!

Och GOD JUL på er alla !

Bil- och kulturarbetare

Dagens reflektion inom kulturområdet läser jag på Richard Rosengrens blogg:
Så har då regeringen lovat bilbranschen pengar och jag kan inte låta bli att undra varför dessa bolag som hyllar marknaden och avskyr varje inblandning från staten plötsligt står som vilsna småpojkar och tigger.

Precis! Vilket perspektiv skulle det inte ge på marknadsdebatten att se hur många arbetstillfällen kulturen skapar för 28 miljarder. 28 miljarder till Kulturen! Det måste ngn administrativ byråkrat kunna räkna ut. För att inte tala om skillnaden i miljöpåverkan!

Kultur kan inte reduceras till ekonomisk faktor!

Ordet kulturpolitik har varit på allas läppar hela hösten. Mest fokus har scenkonsten fått genom den offensiv Orionteatern och Skuggutredningen stått för som på bred front samlat kulturarbetare i hela Sverige att engagera sig.

Att sammanfatta detta myller av tankar och åsikter tänker jag inte ta på mig. Det är inte heller någon som ersätter mig - en frilansande manusförfattare och filmare för det. Däremot en reflektion. Alla vi som producerar kultur förväntas vara insatta i alla ekonomiska resonemang och ha en hållbar plan för hur vi skall kunna generera pengar och projekt. Vi skall vara företagsledare, innovativa kreatörer och generera vårt eget uppehålle. Helst utan bidrag om man får tro den nyliberala anda som satt tonläget i debatten.
I veckan som gick släppte den statliga kulturutredningen ett, som man kallar det, "utkast till nya, kulturpolitiska mål". P1s Kulturnytt referarar målen och centralt i dessa står följande snirkligt och akademiskt korrekt inlindade formulering: - Kulturell kompetens och kreativitet används för att främja en social, miljömässig och näringsmässig utveckling.
Läs det igen, målsättningen är klar - kultur som genererar ekonomiskt framgång är en god kultur. Den skall lyftas fram.

En kulturarbetare som tagit den nya tidsandan vid hornen är författaren Niklas Rådström som i en välformulerad krönika i DN utropar Vi är inga fripassagerare! Han analyserar de rådande marknadsteserna och skriver som avslutning:
"Kulturen betraktas i dag som en bland många passagerare på samhällsskutan. Av väldigt många debattörer ses den dessutom som en fripassagerare som lyckats erövra en hyttavdelning i första klass. Detta är naturligtvis inte bara felaktigt utan även feltänkt. I varje civilisation och samhällsbygge har kulturen haft navigatörens uppgift. I vår marknadsfundamentalistiska tid förefaller det som om redaren tror sig ha den uppgiften. Mitt tips är då att skutan går i kvav."

Läs hela hans argumentation - tänk sedan efter om kulturens motor skall vara att skapa ideer, reflektioner och upplevelser som berikar oss eller om uppgiften skall vara att fylla salonger och bokhyllor! De undantagsfall när båda dessa faktorer sammanfaller finns, men förutsättningarna för dem skapas av tusentals andra projekt, konstnärliga verk och arbeten som aldrig kommer att uppmärksammas. Ideella, visionära, experimentella och ofta obetalda arbeten.

Sedan är det en annan diskussion vem som skall värna om kvaliteten, hur Kulturråd och statliga, regionala och kommunala skattemedel bäst skall disponeras för att kulturen skall frodas. Det viktiga är att kulturen får en central plats i vårt samhälle; inte reduceras till en ekonomisk faktor bland alla andra!

Vems yttrandefrihet värnar fildelningsförespråkarna?

Så frågar kulturjournalisten Mikael Timm i en kommentar på P1s Kulturnytt. Jag tar mig friheten att citera ett stycke i sin helhet, ett stycke som precist sätter fingret på kärnan i fildelningdsdebatten -

"Den yttrandefrihet fildelarna värnar började i det ögonblick det industriella samhället gjorde det möjligt att leva på vad man skrev, fram till dess berodde yttrandefriheten på statsmakters och mecenaters välvilja. Det är kulturens förvandling till marknad som gjort det fria ordet möjligt, som givit utrymme för åsikter och konst ingen från början velat stödja."

Det är denna fria marknad och yttrandefrihet som fildelarna i grunden nonchalerar och underminerar med sitt agerande. Läs Mikael Timms krönika !

Kultur som organiserad odling

Lyssnade på ett studiosamtal i P1 - Nya vågen letar efter kreativiteten - där författaren och kulturdebattören Sven Nilsson formulerade en rad bildliknelser mellan kreativiteten och kulturen. Hans utgångspunkt är vad han kallar det "kulturekologiska perspektivet", där helheten och sambandet mellan de olika delarna står i blickpunkten.

Med detta fokus har han undersökt den kulturella myllan i Skåne i boken/rapporten "Var finns kreativiteten" och hittat en rad fläckar där kulturen lider av missväxt (för att använda hans terminologi) och en del platser där kreativiteten verkar frodas. Malmö är ett exempel på det senre medan kommunen Bjuv är ett exempel på det förra.
Jag tänker inte här analysera metoderna Sven Nilsson använt, eller resultaten. Bara ge ett perspektiv från en fri kulturarbetares sida - och peka på ett citat han själv använde i P1 programmet - "Åt dem som har skall vara givet". Alltså den snöbollseffekt som verkar vara gällande när medel till kultur fördelas och när sponsorpengar söker efter plattformer att göda med sina pengar.

Alla som arbetat med kultur i en eller annan form vet att två faktorer påverkar VEM som får medel, trackrecord ( meriter och tidigare projekt) och synergieffekter ( alltså har någon annan gett medel ökar sannolikheten för att få mera medel av andra bidragsgivare och sponsorer).

Detta är därför det fria kulturlivet är så sårbart. Alla är mer eller mindre beroende av att politiker och tjänstemän i kulturnämnder och statliga bidragsgivare kan se vad som är konstnärligt fruktbara projekt och individer värda att satsa på. Och vem kan se nya innovationer före de slagit rot? Vem kan avgöra vilken mylla som skapar bäst kreativitet?

I den kulturella verkligheten är alla kulturprojekt som är nyskapande lätta offer för vindar och torka, för missväxt och kemisk växtbekämpning. Jag ser fram emot fortsättningen på Sven Nilssons resonemang kring ekologi och kultur där han analyserar de styrande och deras metoder, modeller och strategier. Alltså - jag efterlyser en analys av den kulturella trädgårdsmästar(na)en !

I svallvågorna efter IPRED

...kan man läsa mängder av inlägg och debatter kring hur musiker och skivbolag skall hantera lagen, vem som egentligen tjänar på den och vad den kommer att leda till.
På Aftonbladets debattsida skriver Jonas Sjöström att Upphovsrätten måste garanteras och talar för de små, oboeroende bolagens sak. På samma sida debatterar Jonas Almkvist, legendarisk sångare i The Leather Nun emot under rubriken "Vi hade aldrig tjänat en spänn på Ipred-lagen".
Båda har rätt utifrån sina synpunkter - men den viktigaste frågan är fortfarande hur nätekonomin skall fungera för medieproducenter och konstnärliga utövare. Hur de skall få betalt för sitt arbete!
På nätet finns en flora av ideer, krav och åsikter. Lätt att gå vilse i åsikterna, men värt att orientera sig innan man utforskar nätet och laddar ned. Personligen tycker jag det är självklart att avgiftsbelägga nätägarna och skapa betalmodeller där pengar slussas tillbaka till upphovsrättshavarna. På vägen måste man reformera STIM och se till att utövarna står i fokus - inte bolagen.
Att straffa en tonårsnedladdare är som att hota med skamvrån! En del väljer frivilligt att stå där och lägga det på sin cred- och meritlista.

PS På Aftonbladets debattsida finns också uppropet Ingen piratjakt i våra artistnamn! där 100 artister argumenterar emot IPRED och skivindustrins metoder för att stoppa fildelningen.

MIXFILM till alla GRATIS!

Alla resonemang om alternativa sätt att visa kvalitetsfilm verkar landa i för eller emot fildelning och nedladdning. Vad det egentligen borde handla om för alla aktiva i Film-Sverige är det Martin Jern pekar på i sin krönika - Varför gratis? - på SFIs sajt Filmnyheterna.

Hur kan man använda nätet och olika intresse communities för att skapa ett buzz och intresse för sin konstnärliga produkt ? Martin Jern som arbetar i produktionskollektivet Dansk Skalle och gjort "Fjorton suger" föreslår bland annat en mixfilm tape, efter den klassiska modellen blandband som musikfans hemmabränner och ger till kompisar. Mun mot mun marknadsföring.
Mixfilm är en strålande idé tycker jag, SFI skulle kunna skapa en sajt där man streamar svensk kvalitetsfilm, en gratis filmfestival på nätet. Bjud på scener ur filmerna, var generös och skapa intresse! Ideerna och möjligheterna är många - men samtidigt får vi inte glömma den speciella upplevelse det är att stiga in i biografen och bli uppslukad av en visuell berättelse.
Film ÄR inte alltid bäst på bio, men en kvalitetsbiograf ÄR fortfarande bästa stället att se film.

Rädda VOLVO med grön teknik!

Ibland dyker nya perspektiv upp, nya men samtidigt så självklara. På tidningen ETCs webbsida skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson ett inlägg som kombinerar ekonomi och miljö - "Industrin måste ställa om till grön produktion. För klimatets skull, för de anställdas skull."
Hans inlägg sätter de stödmiljarder bilindustrin kräver av stater världen över i sitt rätta sammanhang. Varför satsa miljarder i en dödsdömd produktion när vi borde satsa på alternativa bränslekällor och energiproduktion! Om man skall ge stöd av offentliga medel åt privata storägare så Ställ motkrav!

JA TILL IPRED...

...så heter en allt mer växande grupp på FACEBOOK. Allt fler aktiva konstnärliga utövarna i Sverige har tydligt bestämt sig - det är dags att visa var man står. Att det kan bli ett lagbrott att dela upphovsrättsskyddade filer.

Samtidigt pekar många på riskerna med IPRED lagen, att de aktiva fildelarna kommer att hitta nya vägar att dölja sina IP nummer, att det blir svårare att spåra grova brott som spridning av barnpornografi, en som varnat för det är Per-Erik Åström, tidigare anställd på Rädda Barnen. Detta problem löser man inte med lagstiftning, det är de flesta aktiva sociala nätverkare överens om.
Personligen ser jag enorma fördelar med nätet som jag inte vill vara utan: en av dem är "den långa svansen" eller The Long Tail begreppet som skapats av The Wireds chefredaktör Chris Anderson, alltså den globala legala nätmarknad som växt fram där det går att beställa mängder av film, musik och litteratur som inte plockas upp eller distribueras av de officiella, traditionella förlagen.

Detta är en kulturell revolution som ingen vill stänga av, men fortsätter nedladdningen att öka finns risk för att denna marknad hotas eller begränsas av lagar och regler. Och det skulle vara ett bakslag av stora mått.

Moteld mot KULTURliberalerna

Alltfler kulturarbetare stiger fram och pekar på vilken utarmning av vårt kulturliv vi riskerar i framtiden - om arbetet med att marknadsanpassa kulturvärden fortsätter i samma takt som hittills. Stockholms kulturborgarråd är kanske den mest framträdande i denna offensiv från liberalt håll där publiktillströmningen premieras med extra skattepengar.
Senaste starka inläggen i debatten har kommit från scenkonsten, från Skuggutredningen som leverarat en mängs stoff och potentiell tändvätska. En del av dessa tankar ventileras i P1s Snittet "Teatern - vad är den bra för och vad får den kosta?" som går att lyssna på som poddradio. Unga Klaras ledare Susanne Osten, Elverkets Stellan Larsson och Göteborgs stadsteaters konstnärliga ledare Anna Takanen levererar alla genomtänkta, intelligenta och brännbara argument FÖR statligt stöd till konstnärlig kvalitet.
Det enda problemet är att deras röster inte kommer fram i det oftast populistiska mediemyllret som handlar om kortsiktiga ekonomiska medel, om nedskärninagr och sponsring. Lyssna på de 30 minuterna i Snittet !

Ett land som inte satsar på sina kreativa kulturskapare är ett döende land.

Den alternativa kulturutredningen - Skuggutredningen - har precis gått i mål och presenterat ideer, tankar, åsikter och konkreta förslag kring hur Sverige skall vara ett kulturland att räkna med. I framtiden också.

Det finns mycket att tycka och tänka kring detta, många har mycket goda ideer. Men höj för ett ögonblick perspektivet från bidragsdiskussioner och läs detta inlägg som lyfter fram kulturens centrala roll.

"Strindberg som arbetsskapare."
av Gunilla Palmstierna Weiss

Utdrag ur ett balkongtal till Strindbergsfestivalen 25.08.1996 Därför är August Strindberg exemplet och utgångspunkten för mina tankar.

1. Författaren, dramatikern, konstnären, fotografen, uppfinnaren, provokatören August Strindberg har genom sin kreativitet skapat fler arbeten åt människor än flera av våra industrier såsom ASEA eller Volvo sammanlagt.

Bl.a Förlag, från chefen till den anställde på expiditionen, lektörer, agenter, översättare, regissörer, skådespelare, avhandlingar, fotoböcker, pappersindustri, auktionsverk mm mm. Fröken Julie är en av de mest spelade pjäserna i världen. (Vid sidan om en stor teater som Dramaten har 72 yrken, samtliga är skattebetalare.)

2. Man måste vända på det hela.
När den kreativa står och skrapar på foten för att få ett litet bidrag från kulturdepartement och kulturministrar eller nyckfulla sponsorer. Så är det i verkligheten såväl kulturministrar som dess departement som är beroende av att det finns kreativa och skapande kulturmänniskor. Det är den kreative, den skapande som är deras verkliga arbetsgivare. Utan dem har ett kulturdepartement inget berättigande.

3. När landet skall representeras så är det nästan alltid utan undantag med kultur, teater, dans musik mm.

4. Att inte satsa på de ännu inte kända, är att skuffa undan avantgardet eller kanske en framtida klassiker. Hur många framtida Augustar ska man snöpa i sin linda. I en demokrati stöder man även det smala det udda, för det är ofta där spjutspetsen finns.

5. När någon säger att jag betalar inte skatt för jag går aldrig på teater.
I ett demokratiskt land betalar vi gemensamt skatt för dagis, vård, skola, kultur mm. om man inte längre behöver dagis så ingår det ändå i min förpliktelse att bidra. Att inte använda sig av kulturutbudet är var och ens egna val.

Att sluta satsa på kultur, på kreativitet är lika med att sluta satsa på framsteg och forskning. Ett land som inte satsar på sina kreativa kulturskapare är ett döende land.
Gunilla Palmstierna - Weiss"

Reflektion är vidarebefodrad i sin helhet så som den publicerats på Skuggutredningens hemsida. Där finns många fler tänkvärda och bitvis omtumlande klartänkta inlägg som om de skulle lyftas fram kan göra kulturpolitiken till ett sant innovativt fält! Läs gärna på!

IPRED lagen kritiseras av forskare

Kampen för eller emot den nya hårdare lagen om upphovsrättsintrång på nätet är i full gång i bloggar, riksdag och på skivbolagskontor. Forskare varnar för riskerna med en sådan lag.
Engagemanget i debatten om fildelning kontra lagförslaget IPRED fortsätter. Denna DN artikel - Forskare kritiska till hårdare fildelningslag - innehåller tänkvärda fakta från medieforskare med Roger Wallis i spetsen. Informera er!

Konstruktiv syn på fildelning

Fildelningsdebatten har kommit in i en ny, konstruktiv fas. Som Jason Timbuktu Diakité skriver i sitt inlägg på bloggsajten Newsmill - Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna - måste skivbolag, artister och konstnärliga utövare hitta nya former för att få ersättning på nätet.
Att jaga enskilda fildelare och straffbelägga dem är att skjuta bredvid målet.
Att ironisera och sprida invektiv i bloggosfären mot artister som vill ha ersättning för sitt arbete är att skjuta sig själv i foten.

Det finns konstruktiva ideer och projekt därute som skapar alternativ till "exemplar" försäljningen, Spotify är ett exempel. Fler kommer säkert med den allt större integrationen mellan olika tekniska plattformer, mobiler, laptops och digitala mediecentraler i allas hem.

Rabiata BLOGGare !

Har Bloggsverige rest sin ragg tydligare än det senaste dygnet ? Pirater och marknadsliberaler och kulturhatare har skjutit skarpt och laddat sina bloggsikten mot en samling kulturarbetare som publicerat uppropet "Politikerna måste våga stå upp mot piraterna" i DN.

Efter att ha läst några bloggsidor fyllda av invektiv och utfall mot de dryga fyrtio undertecknarna av uppropet är jag allvarligt oroad över tillståndet i fildelarleden. De hatar uppenbarligen alla som är emot fildelning. Kategoriskt och svartsynt! Rabiat och fullständigt utan respekt för de kulturarbetare som vågar ha en avvikande åsikt.
Det hela smakar så illa att jag knappt orkar skriva inlägg på min blogg, knappt orkar ha en balanserad syn på VAD detta egentligen handlar om.
All denna energi och all denna tid som man ägnar åt att skriva dessa inlägg är ioförsig imponerande. Det finns uppenbarligen en oerhörd kraft och vilja ute i fildelarsverige, det är inget tvivel om det.

Men om man tar sig lite tid och analyserar ETT av de grundargumenten man för fram i artikeln - "Det krävs många års erfarenhet och lärdom för att förfina och utveckla sin talang. Piratkopieringens största förlorare är därför alla de unga fantastiskt begåvade kreatörer som aldrig får chansen att kunna leva på sitt skapande. En hel generation av svensk talang riskerar att gå förlorad." - så finns här en grundsyn som jag tycker borde genomsyra alla i ett demokratiskt och öppet samhälle. Rätten att kunna ägna sig åt konstnärlig verksamhet.
Utan denna rätt kommer världen att vara mycket fattigare. Att kunna leva på konsten man skapar är ingen garanti för att det man skapar är kvalitet i sig, men lyckas man skaffa sig en publik, läsare, tittare och lyssnare som vill ta del av det man skapar, då skall man också ha möjlighat att få betalt för sitt arbete. Det är en självklarhet. Arbete skall löna sig. Ingen av de mer rabiata nyliberalerna som Rick Falkvinge i Piratpartiet kan på allvar mena något annat, det skulle vara emot deras egen ideologi att marknaden kan skapa sysselsättning och välstånd för alla om den bara får operera i fred.

Att sedan modellerna för betalning till konstnärligt skapande måste uppdateras i takt med nya teknologier och marknader, är självklart. Fildelning kan ha positiva sidor - man kan marknadsföra sitt nya material som Timbuktu som släpper en singel på Pirate Bay. Man kan slå sig samman och dela svåråtkomliga filmer och kultur som marknaden inte längre vill distribuera eller ha i lager.
Det finns många möjliga modeller för hur man på ett kreativ sätt kan få nätekonomi att fungera. Ett sätt att göra det är genom att avgiftsbelägga alla nätägare och få dem att erlägga EN procent av intäkterna till en upphovsrättsfond ala STIM.

Ladda ned filmen eller ...

På Filmnyheternas webbsida skriver Kjell Häglund en osande krönika om "Tvångssterilisering av filmintresset" apropå ett upprop för anti-piratlagar som publicerades nyligen i dagspressen. För filmbranschen är det naturligtvis lite penibelt att det är Svenska Filminstitutet som finansierar webbtidningen, men pirat-företrädaren Hägglund argumenterar effektivt för fri nedladdning.
Han skriver - "Värdet av piratkopieringen är ingenting mot värdet av fildelningens distributionseffektivitet och word-of-mouth-marknadsföring" - och det är säkert sant.

Och det finns en braskande skriven sanning i krönikan - den handlar om att ett brinnande intresset för filmkultur skulle stoppas om fildelarna kunde ställas inför rätta. Om det hade varit så att stopp för fildelningen skulle återupprätta ett kvalitetsutbud på biograferna, hade många skrivit under på det! Men det mest intressanta i filmutbudet hindras av den svenska ensidiga filmimporten.

Det finns ett filmkulturellt utbud genom bla Folkets Bio, begränsat ja men viktigt! Men allra viktigast kanal för denna film är faktiskt visningar på teve. Eller i det nätverk av digitala biografer som successivt växer fram. Den största delen filmer som laddas ned på fildelningssajter är amerikanska blockbusters, inga bröderna Dardenne filmer tex.

Piratdelning är INTE lika med bredare utbud eller tillgång till kvalitetsfilm. Det är en myt som förespråkarna sprider och Häglund tyvärr underblåser, vem som helst kan surfa in på Pirate Bay och kolla vad som erbjuds. Det är den senaste Coen filmen, Bond-rullen osv. Vill man se kvalitetsfilm får man lita till direktimporterad DVD eller Filmkanaler, public-service TV.

Obama effekten

Idag andas stora delar av den civiliserade världen ut! Framtiden ser ljusare ut, men vad har vi bevittnat ? Vad handlar YouTubevalet och den gigantiska uppmärksamheten om? Ett spel på högsta dramatiska nivå - ja rentav Shakespeare nivå - menar iallafall Mikael Timm som på P1s hemsida levererar den här recensionen under rubriken :
Segraren Obama - en gåta, en mystiker, en kung ?
Timm konstaterar att vi bevittnat AKT II i dramat om Obama och nu väntar fortsättningen:
"Men nu gäller rak dramaturgi. Men att valet slutat som förutsett betyder inte att vi känner resultat. Det är faktiskt bara akt II i en femaktare som är klar. I nästa akt avslöjas vem kungen egentligen är. Sedan följer strider, svek och förräderi innan ridån går ned och historikerna kan utvärdera dagens val."

Om reaktionerna på Halal-TV

I efterhand hoppas jag någon medieforskare kommer att studera reaktionerna och skriverierna som Halal-TV skapat. Där finns mycket stoff att hämta kring det segregerade samhället och vilka mekanismer som spelar in.
Personligen tycker jag SVT följer de senaste årens programkoncept och gör en dokusåpa i Bobsterformat av programmet. Och det är inget fel med det, public service skall ha ett mångfaldsperspektiv i sitt utbud. Men Halal-TV skall ses för vad det är - ett program där tre unga muslimska tjejer i slöja försöker förstå sig på Sverige utifrån sin horisont. Och som sådant är jag övertygad att det kommer att berätta en hel del om klyftorna i dagens svenska samhälle, om fördomarna, om den dolda rasismen.
SVT presenterar Halal-TV precis så på sin hemsida. Det är inte en dokumentär, inte ett faktaprogram, inte journalistik. Det är en blandform som mycket av de nya satsningar dagens SVT sysslar med, de verkar inte lita på att tittarna vill se raka fakta, raka åsikter och argument - men det är en annan programpolitisk diskussion.
Lyssna på Kulturnytts recension av Negar Josephi, där finns ett balanserat perspektiv på medietomultet.

USAs sammanbrott

Ägnar en del av denna novemberdag åt att följa det mediala pesidentvalet i USA. Från YouTube perpektivet där McCain leder till att läsa om Imperiets undergång som är rubriken på ledarsidan i ETCs USA specialnummer. Den inleds med orden:
"Det talas om att finanskrisen skulle vara en svacka. Nej, skriver Maria-Pia Boëthius. USA har brutit samman, precis som Sovjet. Två mänsklighetens drömmar, båda återvändsgränder."
I artikeln ventilerar Maria-Pia Boëthius sitt kluvna förhållande till dessa drömmar och det som amerikansk kultur skapat. Läsvärt på alla sätt, med många tänkvärda perspektiv. Intressantast är att vi på allvar måste se framåt och vidare på vad som skall komma efter stormaktstiden och det internationella spekulationskapitalet.
Att vi lever i en historisk tid när det gamla skal rensas ut och det nya växa sif starkt. Ledaren avslutas med dessa reflektioner:
"Ett mindre indoktrinerat och ödmjukare USA är vad man längtar efter. När ska den amerikanska medelklassen inse att de är dårkapitalismens främsta råvara? Att det som kallas ”störst och bäst” handlar om att upprätthålla deras överkonsumtion, på lånade pengar, ett överflöd som planeten inte längre kan bära?"

Filmpopulistisk webbstrategi på SVT

Tog mig tid att surfa in på SVTs hemsida för att leta efter mer info om vilka långfilmer kanalerna planerar att sända. Att jag helst ser film på SVT beror på att i reklam-tv djungeln förvandlas det mesta av filmerna till sönderklippta snuttar och det är enbart public service kanalerna som satsat på kvalitetsfilm och respekterar filmmakarnas skapelser – inga klipp och avbrott!

På kanalernas webbsida fanns tidigare en specialsida med fakta om filmmakare och filmer i de serier som filminköparna arbetat fram - Långfilm i SVT. Idag har denna sida kopplats ihop med drama-serier och en redaktion som vestår av skvallerbloghgare och en webbmaster som skriver om nyheter från internationella (läs amerikanska) filmvärlden. Det hela liknar en slags msn-nöjespanel mischmasch. Utan substans. Filmfakta kring långfilmerna är reducerat till tablåtexterna, inga fördjupningar. Istället en massa quizlistor ala Facebook.

Ärligt talat tycker jag public service här trivialiserar sig själva och den stora publik som fortfarande tycker att film är en konstform och som vill ha fördjupningar och bakgrunder kring filmmakare som Wim Wenders (aktuell i höst) och andra nutidsklassiker man visar.
Skall det vara så svårt att satsa på kvalitet !
Inte bara inlånade knep att aktivera tittare från de kommersiella kanalerna !
Respektera filmkulturen och ge oss tillbaka kunniga skribenter och presentationer av kvalitetsfilm som visas !

Finistere blogg

Från sin franska utpost filosoferar och kommenterar Bodil Malmsten allt mellan Nobelpris och det franska postväsendet. Det är ofta dråpligt och intressant att följa hennes syn på det svenska så där lite från sidan.

Det uppsnappade citatet som Horace Engdahl släppte ur sig om hur obildade vi svenskar är satte igång hennes tankevindlingar. Svensk litterär debatt. Hon instämmer i den milda sarkasmen och spär på med lite egna reflektioner kring vem som är (o)bildad i svensk press.

Video som medievapen

Video mix som medievapen. Att skapa propaganda, sprida tankar, underhålla eller upplysa eller allt på en gång i en SUPER-MIX!
Att använda nyhetesinslag och filmklipp för att skapa satiriska inslag med rörliga bilder har blivit en klassisk form av medier. YouTube svämmar över av remixade versioner av rörliga klipp i olika former. Det har alltmer blivit en egen kultur, en egen form av (ofta) subversiv och (ibland) intelligent underhållning med ett budskap.


En svensk pionjär är Johan Söderberg och ATMO som med sina Read my lips videos skapat en egen form av kommentarer med klipp på Berlusconi, Saddam och andra.

Nu när det är dags för amerikanskt presidentval sprids en flod av klipp på YouTube där valpropagandan mixas och skrivs om. Den som vill ha ett annat perspektiv på amerikansk politik kan surfa in på Coldcut vs TV Sheriff "Revolution '08" och se ett radikalt annorlunda budskap. "A drum+bass powered all-out AV assault on an American media machine now in psychotic overdrive for the Presidential election." Videon är en sant medial chockdoktrin!

En tur till Los Angeles med Moderna Museet

Foto / Dennis Hopper Double Standard, 1961

Det händer alldeles för sällan att en konstutställning på ett museum blir mer än en redovisande, elegant presenterande expose över en konstnär eller en epok. Men Moderna Museet har med Los Angeles 1957-1968 bevisat att museal konst också kan vara en helhetsupplevelse.

Västkustljuset och den rena arkitekturen leder mig genom en samling centrala verk av konstnärer som Kennet Anger (med den fantastiska 16 mms filmen Kustom Kar Kommandos), Edward Kienholz (med det omskakande assemblaget The Illegal Operation) för att nämna några. Som Grand Finale visas Dennis Hoppers på-gatan-porträtt av Los Angeles konstnärer.

Inramningen av verken är stramt modernistisk, det är helt kongenialt med konsten. Man kommer nära, skapar fokus på verken. Stannar framför en hypnotisk ljusmålning av Robert Irwin eller de eleganta svartvita foton som visar det sk Case Study House-programmets arkitektur, en slags cool västkust funktionalism som skapades för att bygga enkla, ljusa bostäder för efterkrigstidens guldålder.

Utställningen har fått ganska njuggt bemötande av konstkritikerna; några saknar den visionäre Lars Nittve från hans tidiga uställningar som Implosion, andra tycker att utställningsarkitekten Shideh Shaygans rum är funktionella men inte mer. Kritiken känns inte relevant för min upplevelse; den är alldeles för meta-kritisk och handlar mer om positionering inom konstvärlden än om det man faktiskt kan se och uppleva i utställningen.


Kennet Angers Kustom Kar Kommandos finns på YouTube.

KONST handel eller spekulation

Om man söker fler argument emot marknadskrafternas sätt att kontrollera konst och kultur, se programmet Kobras reportage kring Damien Hirst miljardförsäljning på auktionsfirman Sothebys och mötet med svenske konsthandlaren Jan Erik Löwenadler.
Här behövs inga kommentarer eller slutsatser - innehållet talar för sig själv. När marknadskrafterna styr är spekulationen lag och värde räknas enbart i ekonomiska termer. Löwenadler spenderar några miljoner och köper verk av Hirst - fast han tycker illa om konstnären.

Om detta sätt att hantera konst skall styra VEM som kan ägna sig åt yrket konstskapare är framtiden mörk. Personligen tycker jag att konst är allt annat än ekonomi och spekulation, inredning och dekor - det är ideer, upplevelser, estetik, livsluft helt enkelt.
Att konst skall kosta är självklart, men stärk den svenska modellen med offentliga konsthallar och museer och ge dem mera medel att betala konstnärerna för utställningar! Avdragsrätt gynnar bara spekulation. Och återinför fria entreer! Det borde vara en rättighet att alla skall kunna ta del av denna kulturform!

Om den dyrbara kulturen

Om nu ämnet kultur och pengar och kulturpolitik känns torrt att läsa in sig på, finns andra medier. Det är dags att påminna om P1s poodradio igen, där kan man lyssna på programmet "Men om man inte har nån rik fru? Ett program om den dyrbara kulturen" på Kulturradion K1&K2.
Journalisten och poeten Lars Hermansson har bla träffat Marianne Lindberg de Geer som berättar den dråpliga - och för näringslivs kulturförespråkare - lätt pinsamma historien om när hon blev inbjuden att göra konst i ett av NKs skyltfönster. Hon ville förvandla det till ett rökrum för de anställda... Ladda hem programmet och hör hur det gick.
I programmet finns också en träffande jämföreslse mellan vilkoren för en amerikansk och en svensk konstnär, samt en diskussion med kulturutredningens ordförande Eva Swartz om hur svensk förlagsutgivning är understödd av statliga medel. Lyssna och informera er !

Kultur INTE konsumtion !

Det pågår en stor och viktigt utredning för alla oss kulturarbetare, en ny kulturpolitik skall läggas fast. För mig finns det en självklarhet i att kultur är en grundsten i vårt sociala liv - kultur som skapande, kultur som upplevelse och kultur som bränsle.
Efter att ha läst inlägg och lyssnat på ett antal nyliberala marknadsivrare - senast i SVTs Debatt - som förespråkar att den "fria" kulturen aldrig kan vara stadsunderstödd vill jag lyfta fram EN kulturarbetare som tänkt till kring VAD som händer om marknadskrafterna får styra kulturen.


Stina Oscarson, regissör på Oriontetaern i Stockholm, en av initiativtagarna till Skuggutredningen skriver på uppropets hemsida :

"Robert Weil skrev i ett upprop i DN: Kapitalister förenen eder! Jag säger nu till alla konstnärer och kulturarbetare detsamma: Vi måste gå samman! Konsten är vårt vapen för ett mänskligare samhälle. Konsten är vår motkraft mot de värderingar ett kapitalistiskt samhälle föder.

Låt oss sluta prata genus, mångfald och tillgänglighet. Det är, förlåt mig, små frågor, som tenderar att splittra oss. Och det är precis vad marknadskrafterna vill. För ett kapitalistiskt samhälle kräver att vi ska se varandra som konkurrenter, vår publik som kunder och relationen mellan skola och teater som en vanlig marknad för varor och tjänster. Det gör oss svagare och det gör konstens plats i samhället svagare. Lika osäker som vilket annat företags.

Det undergräver självförtroendet och skapar absolut inte bättre konst. På Irland träffas filmregissörerna en gång i månaden för att se och tala om varandras filmer, bara för att tillsammans göra irländsk film bättre. Skulle vi våga det i Sverige? Vi måste. Det är vårt ansvar att värna kvalitet, men inse det omöjliga när de enda mätverktyg vi har är anpassade efter ett kapitalistiskt system. Marknaden premierar uteslutande mätbara faktorer vilka hittills inom kulturpolitiken inneburit kvantitet i form av besöksantal. Det finns ingen direkt motsägelse mellan dessa begrepp, men kravet på vinstmaximering tvingar marknaden att uteslutande rikta sig mot våra drifter och förmågan till en snabb men flyende tillfredsställelse. Själen är ingen god konsument och det är därför vi behöver en stark kulturpolitik!

Ett kommersiellt samhälle gör profit på människors otillfredsställelse med livet. Det bygger på idén att det finns ett perfekt liv och att vägen dit går genom konsumtion. Ett samhälle där man inte får må dåligt skapar en omättlig marknad för alla slags quick-fix-lösningar."

Läs det igen och gå till utredningens hemsida och läs mer! Slutsatsen Stina Oscarsson kommer fram till är : "Det har börjat talas kulturpolitik igen och det är också bra, men nog så viktigt att vi inte fastnar i en dragkamp mellan en sponsringsfientlig vänster och en höger som vill att allt ska vinstmaximeras. Vi måste arbeta tillsammans och låta huvudfrågan vara att göra konsten till den grundpelare den bör vara i ett demokratiskt samhälle. Allt annat är puts på ytan. När väl konsten fått den platsen kan vi (om det fortfarande behövs!) börja räkna antalet kvinnor på scenen."

Medierna förväntar sig kravaller - det styr bevakningen

Så här i efterhand verkar det pågå en självrannsakan på Sydsvenskans kultursidor kring hur medierna rapporterade från det stora ESF forumet i Malmö. Tidningens nyhetssidor deltog lika mycket som andra medier i att lyfta fram kravaller, polisinsatser och stenkastning.

På kultursidan skriver sociologen Magnus Wennerhag "Att medierapporterna från de sociala forumen i väldigt liten utsträckning brukar handla om vad som faktiskt händer på dem och i stället handlar om mediernas egna förväntningar på skadegörelse och bråk med polis är inget nytt."

Det är en elegant inlindad formulering som mynnar ut i en lika elegant slutsats där han, om inte försvarar, så åtminstone försöker förklara de utomparlamentariska metoderna med - "Utan sådana konfrontationer och ständiga ifrågasättanden av vad det egentligen innebär att styra sig själv och samhället skulle demokratin bli av med sin livsluft."

Tyvärr tror jag inte många i Malmös mer konservativa fästen som Limhamn eller Slottstaden tar till sig detta resonemang, för dem bekräftar tidningens nyhetsrapportering under forumet en världsbild där den globala rättviserörelsen och de sociala forumen placerats i skamvrån. Rätten att fritt uttrycka sina åsikter och forma gemenskaper och intressegrupper får aldrig strypas av att några stenar kastats och att polisinsatserna enligt kritikerna misslyckats.

Denna fria demokratiska rätt borde sydsvenskan kanske understrukit tydligare på alla sina sidor under ESF forumet. Eller skall nyhetsjägarna på förstasidan alltid tillåtas vara opportunister och stryka fördomarna medhårs ???

Andra perspektiv på finanskrisen !

Krigsrubrikerna i SVT och dagspressen talar om KRIS. Finansmarknaden kollapsar! Depressionen hotar!
Det är goda tider för alla domedagsprofeter, alla varnar för vad som händer om inte Bush lyckas stoppa konkurslavinen i USA. Att vi är så beroende av spekulanterna på Wall Street och världens börsmäklare är skrämmande, det borde få oss att reagera starkare, kraftigare. Många är - som jag - relativt oinsatta i ekonomi och famlar efter svar på orsakerna till krisen och vad som kan göras.

I några av våra svenska alternativa medier lägger goda hjärnor tid på att studera och skriva om detta - Johan Ehrenberg i ETC är en av dem. Hans senaste krönika "Vems fel är kraschen?" sätter fingret på den ömma punkten - spekulationskapitalismen.

Nättidningen Dagens Arena pekar också på orsakerna bakom finansbubblan, nyliberala ekonomer som fått alldeles för mycket luft under vingarna de senaste åren. i krönikan "Bubblan byggde på obalans" skriver Katrine Kielos att "I grund och botten handlar det nämligen om balansen mellan arbete och kapital. Kapitalet röstar i en globaliserad värld med fötterna: passar politiken inte, då är det bara att dra. Och fort går det."
Perspektiv på finanskrisen finns alltså, läs och bli om inte lugnare så iallafall upprörd på ett mera konstruktivt sätt!

Alternativ media får alternativa fredspriset

Läser i DN att "Pristagare från Indien, USA, Somalia och Tyskland delar årets Rightlivelihoodpris på två miljoner kronor. I år hedras bland annat oberoende journalistik, fredsarbete och insatser för social rättvisa."

Letade upp Democracy Now! på webben och ägnade 10 minuter åt att läsa och lyssna på Amy Goodman och hennes alternativa nyhetsmedia.
Jag fick en helt ny insikt kring finanskrisen i USA. Den som verkligen får en fallskärm med "the bail out bill" på 700 miljarder är naturligtvis kapitalägarna på Wall street. Chefen för amerikanska centralbanken, en av arkitekterna bakom räddningsplanen, lär enligt Deocracy Now ha en stor aktiepost i en av de mest utsatta finansinstituten. En detalj av många som jag inte sett eller hört i svensk media.

Democracy Now har ett streamat magasin och alla podd, rss tjänster man kan tänka sig och det finns utskrifter av alla intervjuer! I dagens medieexplosion av KRIS rubriker gör detta alternativa nyhetsmedia ett superviktigt arbete !

Dubbla budskap om ESF i Malmo

Det är stor skillnad mellan nyhetssidorna och kultursidorna i mitt husorgan Sydsvenskan. På webben kan man se braskande bildspel från Gatufesten! till tonerna av "softporr muzak" å ena sidan och om man söker sig till kultursidan hittar man analyser och intervjuer kring kärnfrågorna på ESF - globaliseringen och hur demokratiseringsprocesser i samhället måste förändras med tiden.

Kulturskribenten Patrik Svensson intervjuar den amerikanske statsvetaren Michael Hardt och förmedlar hans och kollegan Antonio Negris analyser av hur nutidens arbetare måste omdefiniera sig själv; se nutiden som en möjlighet för andra former av allianser för att försvara demokrati och medbestämmande.
Hardt menar bla att "...om arbetaren i bil­fabriken visste allt om hur man tillverkar en bil, vet arbetaren i den så kallade sociala fabriken, i det ”metropolis” vi talar om, allt om hur man producerar sociala relationer. Det är på ett sätt ännu kraftfullare. Vi försöker ge ett erkännande och en förståelse för dessa nya förhållanden."

Att Sydsvenskan har plats för båda dessa sidor inom ramen för sin journalistik kan tyckas vara ett exempel på tidningen liberala policy; det skall vara högt i tak i åsiktsfabriken. Men för mig är det ett allvarligt problem att de ytliga nyhetsläsarna - löpet konsumenterna och rubriksurfarna - sällan tar till sig de mera balanserade intellektuella tankarna kring rättvisa och välfärdsfrågor som tas fram i kulturspalterna. De ser stenkastare och blottare, avväpnade poliser och försnillade skattemedel.
Här har nya ledarduon, chefredaktörerna Rakel Chukri / Daniel Sandström, en möjlighet att forma framtidens publicistiska linje. Eller vill ni fortsätta ansvara för visuell "softporr" på Ettan och urskulda er med att kultursidorna skapar balans...???

Om Svart som silver

Läser recension av Bruno K Öijers nya diktsamling i Sydsvenskan. En röst som står upp och inte tvekar i sin knivskarpa syn på samtiden. Eller vad sägs om dessa strofer :

"allt är en gurglande vask
som svämmar över med en digerdöd av skvaller
och fånigt trams
var kommer alla ifrån
alla dessa självgoda uppsvällda
hjärndöda individer
som förnedrar sig själva och gör allt
för att försöka förminska oss som människor "

Låt oss dra vårt strå tills tacken och arbeta för att inte medverka till att skapa några fler dokusåpakändisar ! Måste skaffa Öijers Diktsamling idag. Tills dess läs Rakel Chukris utmärkta intervju med Bruno K i Sydsvenskan ( ännu bara i dagens pappersversion ). Eller Dagens Nyheters intervju av Sverker Lenas.

Gatufestens "kravaller" skapar etta i medierna

Som vanligt, skulle man kunna skriva, som vanligt toppar lokala medierna sina nyhetssidor med kravallerna och skadegörelsen kring Reclaim the streets gatufest i Malmö. Och som vanligt blir mediemakarna medskapare till den negativa bilden av evenemang som ESF, European Social Forum.

Publicerat på Sydsvenskans webbsida

Det är ett dilemma, nyhetsmediernas roll är att beskriva vad som händer. Men det finns en fixering vid våld, upplopp och konflikter, det skapar "säljbara" löp och en skev bild av ett evenemang som är så mycket mer än gatukravaller.
Alla som arbetat i medierna känner igen problematiken och Sydsvenskan är inte ensamt ansvarig för denna mediala "slagsida". Tvärtom gör man mycket för att balansera bilden, intervjuar kritiker inom ESF som tar avstånd från Reclaims the streets "svansen". Men bilder talar ofta tydligare språk än ord. Och förstasidorna - pressens etta - domineras av dramatik och konflikt.
Sverige största nyhetsprogram Rapport visar ännu mer dramatiska bilder. På webben toppar man med närbilder av blodiga demonstranter och krossade rutor.

Publicerat på Rapports webbsida

Den alternativa pressen kan inte balansera denna bild, men man försöker och skriver blogginlägg som denna på Svensson: "Gatufesten anordnades av en grupp personer och grupper som inte har något med det officiella ESF att göra och en minoritet bland denna lilla minoritet orsakade i går en viss begränsad skadegörelse och begränsat stenkastande och flaskkastande mot polisen. Det hela avlöpte i slutändan dock rätt väl och föranleder ingen oro inför fortsättningen av ESF."
Skadan från nyhetsjagande förstasides redaktörer är redan gjord och de alternativa rösterna tvingas slåss likt Don Quijote mot övermäktiga väderkvarnar.

Malmo "belägrat" av globala rättviserörelsen

Den lilla storstaden Malmö hukar och barrikaderar sig inför myllret av aktivister som träffas under European Social Forum ESF. Åtminstone om man får tro rubrikerna i lokala medier och på Sydsvenskan förstasida som pekar ut riskområden och manar malmöborna att stanna hemma. Vi som bor här tycks vara "belägrade"!
Det är ett pinsamt provinsiellt, rent av reaktionärt bemötande där tusentals engagerade, kunniga och öppna deltagare dras över samma kam som enstaka anarkistiska element som eventuellt planerar att utnyttja tillfället för att skapa kaos.

På sydsvenskans kultursida balanseras bilden delvis med historikern Fredrik Persson som i en snårig text försöker sätta polisprovokationer mot aktivisters rätt att göra sin röst hörd. Samtidigt skriver han den nedlåtande meningen "Motståndare förenas i en naiv syn på våldets politiska dimensioner".

I en annan krönika av Patrik Svensson kan han inte riktigt hålla balansen utan öser i inledningen ur sig invektiv om "ändlöst" prat. Samtidigt avslutar han med en sammanfattning där han ger Den globala rättviserörelsen rätt i sina ambitioner när han skriver "Den har växt fram ur en insikt om att något är skriande fel med världens ekonomiska och politiska maktfördelning. Mer specifikt har den växt ur ett motstånd mot hur de globala institutionerna förvaltat den makt de haft över utvecklingen."

Dessa dubbla budskap i de officiella medierna vägs upp av mängder av alternativ media som delas ut på gatorna. De malmöbor som vågar sig ut - och vi är många - möter kunskap, åsikter, röster och tankar som ger oss nya perspektiv på det globala tillståndet. Att höra indiska fysikern och mottagaren av det alternativa nobelpriset Vandana Shiva tala om globalisering och kampen om jordens resurser är en fantastisk möjlighet att vidga vyerna för alla - inte bara deltagarna i ESF.
Många av seminarierna och talen i bla Folkets Park är öppna och gratis. Ordet är fritt och tankarna finns där för den som vill lyssna.

Länkar på nätet till alternativa medier finns bla på radikala Svensson bloggen, på Fria Tidningens nätsidor och på många andra öppna sidor.

PODD

Om P1s förträffliga PODDradio
Tillbaka från resa i Kina har jag ägnat en del tid åt att uppdatera mig på missade mediainslag och händelser. En utmärkt källa att utforska är radions P1 och deras poddradio sida. Där kan man bland mycket annat lyssna på årets sommarpratare.


Som Marie-Louise Ekman. Hennes blandning av minnen och tankar kring teater, makt, konstnärskap och identitet är mycket tänkvärda. Inte minst i en tid när meningen med den fria kulturen ifrågasätts på många håll - från de nyliberala "är du inte lönsam så byt yrke" till de romantiska "är du inte beredd att offra högerhanden, varför ägna dig åt konst".
Hon avslutar sitt program med att berätta en historia hämtad ur Salvador Dalis dagbok, under sin tid på konstskola lovade han fördubbla allt hans kamrater gav honom. Alla insåg att detta var en chans att bättra på sin ekonomi och Salvador blev fattigare och fattigare för varje dag. Tills någon konstaterade att "Ingen kan vara så dum att dom skänker bort pengar, det måste finnas en dold agenda, han måste skapat en annan form av vinst i sitt huvud."
Detta är en en tänkvärd omskrivning av den relation konsten kan ha till livet och våra erfarenheter. Som tillträdande chef för nationalscenen Dramaten kan man läsa Ekmans undertext som att denna underfinansierade institution minsann aldrig skulle sluta producera teater för att man blir fattigare för varje år (i reella pengar ). Eller ...
Hursomhelst. Jag berikar ofta min tid vid datorn och på gymmet eller på väg till uppdrag med att lyssna på poddradio, i mina lurar när jag vill och har tid. Tack för det - du icke-kommersiella, tillgängliga och public service tänkande P1!

ps. En annan anledning att lyssna på Marie-Louise Ekmans sommarprogram är för den alldeles sanna historien om hur svensk kvällspress flåsande ringer och väcker henne och vill ha kommentar om ryktena stämmer att hennes man Gösta Ekman har avlidit. En av dessa reportrar lär ha hävdat att OM det är sant måste VI = kvällstidningen få veta det först av alla. Personligen tackar jag mitt eget etiska sinne att jag i mitt yrkesliv undvikit att vara anställd på någon av dessa publikationer. ds

OS katastrof ...

... för yttrandefriheten
Den oberoende organisationen Reporters Without Borders skriver på din hemsida att minst 22 utländska journalister har blivit trakasserade, hindrade att sköta sitt arbete och i flera fall arresterade.
Det handlar inte om stora, etablerade nyhetsmedia, utan i de flesta fall om oberoende bloggare och mediaaktivister. De gör ett viktigt undersökande arbete och de fakta de plockar fram behöver berättas i det sprakande flödet av hyllningar som Kina försöker kontrollera.
Mer detaljer kring detta går att läsa på RWBs hemsida - Olympic disaster for free expression in China.


Cyberdemonstration på Reporters Without Borders hemsida.

På deras sida kan alla demonstrera mot Kinas brott mot yttrandefrihet under OS - en virtuellt demonstration utanför Birds Nest. Där kan man välja plakat och delta eller läsa parollerna. Som "Yes to sport, no to repression".

Skaparen av Birds Nest

En konstnär och fritänkare bakom Birds Nest
Fågelboet - OS-staden Beijings arena som landets regim så stolt visar upp - är skapad av ett schweiziskt arkitektteam tillsammans med konceptkonstnären och regimkritikern Ai Weiwei. Som delaktig i denna symbol intervjuas han på många håll i världspressen med frågor kring hur kinesiska kommunistpartier utnyttjar OS-spelen som propaganda.
- Förr eller senare måste vi ändra beteende mot en demokratisk utveckling, säger han i en intervju i DN. Kina styrs med metoder från den gamla världen, det går inte ihop med att bygga ett samhälle i harmoni.

Ai Weiwei är född i opposition, hans far poeten Ai Qing satt i arbetsläger under kulturrevolutionen. Själv utbildade han sig på konstskolor i New York och när han återvände till Beijing i mitten av 1990-talet var han delaktig i att lyfta in ny kinesisk konst i det internationella samtalet.

Positionen som regimkritiker verkar inte vara något han aktivt strävat efter, däremot svarar han alltid sanningsenligt på alla journalisters frågor med sin uppriktiga misstro mot enpartisystemet och den kinesiska hierarkiska sociala modellen.
Ai Weiwei är en fritänkare och estet som inte låter sig kategoriseras i enkla fack. Till utställningen Documenta 12 i Kassel 2007, skapade han verket Fairytale där han bjöd in 1001 alldeles vanliga kinesiska medborgare från alla delar av detta miljardland. De fick resa och uppehälle betalt, frihet att upptäcka konstutställningen och se en del av omvärlden. En symbolisk men samtidigt konkret konstaktion som öppnade en yta för kommunikation över gränserna.

När jag lyssnar på en presentation av hans fotobok "Becoming: Images of Beijing's Terminal 3" på galleriet UCCA i Beijings konstdistrikt 798, är Ai Weiwei humoristiskt kortfattad kring sitt arbete. Han påstår sig fotografera för att "döda tristessen" och ser arkitektur som ett pragmatisk skapande - "det handlar om att skapa nytta, inte estetiska visioner". Men han är uppenbart nöjd med hur Fågelboet aka Birds Nest har blivit. En byggnad som det kinesiska folket kan använda och vara stolta över långt efter OS.
- Kvaliteten på en stad beror så mycket mer på infrastuktur än arkitektur. Arkitektur måste födas ur dagens liv, traditionen finns alltid med...


På tillåtet turistavstånd utanför Birds Nest i Beijing 0808.

Ai Weiweis uttalanden och tankar måste ses i en annan kontext än vår västerländska. Han lever mitt i en omtumlande process där traditionell filosofi och ekonomisk välstånd, framgång och tradition är lika starka komponenter. Men där många enbart bugar och stolt uppfyller regimens dekret om vinstmaximeringar, där pekar Ai Weiwei på det som saknas - mänskliga rättigheter och humanistiska värderingar.

Många källor på nätet intervjuar och citerar Ai Weiwei, starta på Wikipedia och utforska detta konstnärsskap vidare.
Läs nättidskriften Index on Censorship nummer om Kina - Countdown to Beijing - där kinesiska intellektuella och regimkritiker, bla Ai Weiwei, intervjuas om sin syn på yttrandefrihet.

OS "miraklet" i Beijing

Just hemkommen från OS staden Beijing, är jag uppfylld av det moderna, storslagna och effektiva som Kina av idag visar upp. Jag har tillbringat en vecka i denna "framgångssaga" som Beijing visar upp - ett myller av shoppingmalls, nya tunnelbanor, upprensad "slum". Framgång och välstånd har förändrat staden lite efter samma modell som det svenska socialdemokratiska sextiotalet - ut med det gamla och fattiga, in med det nya och moderna.

Foto : Yao Lu ur serien SIGHTSEEING Beijing

Det är en gigantisk förändringsprocess där OS nationalismen används som bränsle och filosofi. Att OS betyder guld för många, inte bara atleter och framgångsrika entrepenörer får man veta överallt i kinesiska media som China Daily, landets officiella medieröst.

Hemma vid datorn läser jag svenska mediers kommentarer kring de olympiska spelen och vad de betyder för Kina, staten och det kinesiska folket. I DN bloggar Per Ahlin om hur China Daily refererar världspressens hyllningar. Allt de hittar går i samma anda som OS parollens "One world One dream" - och världen är beroende av att Kina lyckas, att det ekonomiska undret fortsätter uppåt.
Men priset är högt för många enskilda, En annan bild av Kinas verklighet ger sydsvenskans korrespondent Ola Wong som i artikeln "Smutsig el driver Kinas gröna OS" berättar en annan mindre smickrande sida av OS miraklet.

Det tar inte många minuter på nätet för att hitta ytterligare intervjuer och vittnesmål kring priset för de guld som Kina nu håvar in, på BBCs websajt läser jag artikeln "Have the Games changed China?" och möter bla konstnären och arkitekten Ai Weiwei som var delaktig i ideerna kring stadionbygget Birds Nest. Han konstaterar - "No totalitarian system can bring happiness to people, not here, not anywhere."
Inte många kritiker säger detta tydligt idag, Ai Weiwei är en respekterad, internationellt ansedd konstnär som vågar vara tydlig om att miraklet har ett pris. Ett högt pris för somliga, ett framgångspris för andra.

Ett läsvärt FILTER

Nya magasinet FILTER har en hel del kvaliteter. Och vissa longörer, alla journalister kan inte automatiskt skriva långt och intressant. Numrets bäst researchade artikel handlar för mig om konstmecenaten och finansmannen Gerard De Geer med egen konsthall i Stockholm. Hans finansmetoder är den klassiske bilhandlarens - fast på en annan mer raffinerad nivå. Köpa billigt och sälja dyrt. Och vill man inte synas på Moderna museet köper man helt enkelt en egen konsthall !
Isländske multinationelle konstnären Olafur Eliasson hör till De Geers "stall", det gör däremot INTE hans kusin Carl Johan De Geer som aldrig varit inbjuden till vernissagerna i konsthallen Jarla partilager i Stockholm.
Det enda jag tvekar inför i Martin Aagards artikel är sensmoralen - texten är både beundrande och klarsynt - men den är lite väl "pojkboksaktigt" och respektfull. Money talks!

Efter FILMKRÖNIKAN kommer ...

En härligt cineastisk och filmkulturell uppmaning du skrivit på Filmnyheternas sajt, Jannike! Det finns mycket att säga om varför Filmkrönikan är ett "dinosaurie-koncept", men det viktiga är att programansvariga på public service till slut inser att bevakning av premiärer INTE är den främsta målsättningen för ett filmkulturellt seriöst program (det sköter pojkarna i morgonsoffan på SvT så bra redan!).
Istället borde målet vara att skapa ett program som ger filmkulturen samma status som litteratur! Det finns en mängd kompetent kunskap bland filmkritiker och redaktörer att anlita i en redaktion, Jannike Åhlund är en av dem, Fredrik Sahlin en annan.

OS facklan som batong

Amnesty har startat en kampanj på YouTube med satiriska filmer riktade mot OS 2008. Den första filmen kan man se på organisationens kanal HumanTV. Filmen är en klassisk svartsynt underground cartoon i Simpsonstil och budskapet är tydligt.
En polis ger en demonstrant en elektrochock med en batong som förvandlas till OS-facklan. Drastiskt och skarpt.
Martin Jönsson skriver i sin medieblogg på SvD att Amnesty skruvar upp temperaturen inför OS : "Det visar att temperaturen skruvats upp, efter alla protester längs facklans väg. Och att det lär bli ännu hårdare tonläge under de drygt tre månader som återstår. Samt att sponsorer som Coca-Cola, som är huvudsponsor just för facklans väg, får en allt hårdare press på sig."
Att sedan Kinas censur filtrerar bort YouTube kritiken är en annan sida av samma problematik - bristen på mänskliga rättigheter. Själv tänker jag stänga av OS-invigningen men se OS-kamperna!

Kulturkritik i ”ankdammen”

Ibland kan man undra om inte mediernas kultursidor och program blivit alltmer personfixerade, alltmer benägna att spekulera kring det privata och söka sensationer. Debatten och kritiken kring dramatikern Lars Norens dagbok tappade helt perspektivet för alla andra än de initierade eller involverade i den ”inre ankdammen”.
Jag har läst EN verkligt intressant recension med rubriken ”Norén - vår tids känsligaste radar”, skriven av Carl-Johan Malmberg på SvD kultursida. Där sätter han Norens dagbok i ett litterärt perspektiv, visar på hur de norenska reflektionerna tankarna och associationerna vindlar fram under arbetet. Det är en sann ”bildningsrecension”, ett stycke som gör att man som läsare förstår och får perspektiv.
Inte på andra kulturkritikers självsliv och illa dolda aggresioner utan på innehållet i dagboken.
För som Carl Johan Malmberg skriver : ”Det väsentliga i ”En dramatikers dagbok”, det som skandaletiketten skymmer, är dess exakta, vackra och intelligenta gestaltning av ett medvetande, det som tillhör vår störste samtidsdramatiker. Där ryms värdefullare ting än personutfall: moraliska ställningstaganden, tankar om skådespeleriet och litteraturen, iakttagelser av udda människor, och av naturens under, dagens, ljusets.”
Läs hela recensionen om ni är mer intresserad av VAD Noren reflekterar kring än VEM han eventuellt häcklar eller baktalar.

VÄGEN mot ett nytt SVT i Malmö

Var på Publicistklubben i Malmö där SVT Syds framtid diskuterades under den braskande rubriken ”Slut i rutan från Malmö-tv?”. Här ventilerades tillståndet bland medarbetare och behovet av en programmakare och publicist som chef efter Carina Brorman som vandrat vidare till E.O.N. som informationschef.
Hon har fått personifiera strukturomvandling inom det hela företaget och nedskärning av SVT Malmö från att vara ett dramaproducerande, välmående och stolt arbetsplats till dagens bantade och utlagda version där samhällsbevakningen flyttats till Uppdrag granskning i Göteborg och framgångar för de nya ”formaten” med program som Bobster och Antikrundan med nya ”lätta” produktionsmodeller.

Vill man veta mer om visionen som ligger till grund för ”nya” SVT Syd- eller kommer det heta SVT Malmö igen ? - finns artikeln "Public service i ny roll" på sydsvenskans webb där Carina Brorman bla skriver ”På SVT Syd har vi sedan något år arbetat med en vision kring en regional innovationsmiljö med inriktning på rörlig bild – placerad i Västra hamnen i Malmö. Nu är vi ett steg närmare att flytta till Kockumsområdet och in i Hall 101. Det blir en mötesplats där vi kan förverkliga våra idéer kring samverkan med andra företag, forskning och utbildning. SVT kan bli en synlig del av den regionala samhällsutvecklingen och en katalysator för tillväxt.”

Alla som arbetat inom public service vet att omvandlingen av ”allmän tv” är en tung intern process, medarbetarna flyttas med tre dagars varsel, omskolas, förtidspensioneras osv. Den vet jag för lite om för att kunna kommentera, däremot vet jag att Carina Brorman under lång tid har arbetat för att förnya den lokala produktionsmiljön, både organisationen och programproduktion. Detta verkar ha varit en process där många medarbetare har känt sig utanför och inte delaktiga och tycks ha värnat om sina positioner istället för att möjligheterna att utvecklas vidare.
Nu var hon inte närvarande på PK-klubbens debatt, men alla - inklusive förre producenten Jan Hemmel som kritiserat omvandlingen - närvarande verkade eniga om att Malmö TV måste hitta en ny förankring i regionen. Hitta tillbaka till en roll som aktiv medie- och programskapare.

Skeptikerna i debatten undrade genast om denna nya ”Frälsare” finns eller om det är önsketänkande. Klart är att den skuta som Jan Hemmel pratar om kommer att ligga vid kaj i Västra Hamnen och framtiden för SVT Syd är sammankopplat med den nya medietiden och -världen.
Det är bara att hoppas att kompetensen och de kunniga producenterna i det gamla Jägersrohuset vill inse att det inte finns någon väg tillbaka! Att det gäller att skapa program med kvalitet, med kunskap och med berättarlust och vilja!

NAVIGERA SVT SKUTAN RÄTT !

Att public service sydligaste domän – SVT Syd – är mitt uppe i en tuff bantningskurs vet väl de flesta av oss som arbetar med medier i en eller annan form. Men hur har denna diet gått till och vilken kost det Malmöbaserade distriktet skall överleva på, det är lite mer komplicerat att skaffa sig insyn i. En del hjälp ger kulturjournalisten Jan Hemmel när han på KvPs kultursida levererar en saklig bakgrund till hur SVT Syd hamnat i denna sits.

Han skriver med en luttrad fd programproducents kritiska blick att : ”I enlighet med tidens organisationsmode vändes organisationen upp och ner: De skapande, utförande krafterna placerades längst ner i hierarkin och i stället uppstod ett myller av projektledare och mellanchefer som övertog inititativ och ansvar. ” Att producera innehåll blir i den formern av organisation utbytbart mot vilken vara som helst. Det är inte programmakarna som står i första ledet; det är profilmakarna och planeringsstrategerna som styr.

Det Jan Hemmel skriver i sin artikel ”Dags vända skutan” bekräftar det jag tidigare påstått här på bloggen ( om offensiva nedskärningar ) att behovet av ett annat tänk inom public service är nödvändigt. Att försvara kvaliteten måste komma först. Att inte falla på knä för den heliga marknadsandelen utan tro på vad man producerar och att det är kärnan.

För att citera Jan Hemmel igen : ”En stark programverksamhet är – hur man än hanterar tidens fiffigheter – avgörande för framgång även med ny teknik, nya medier och nya plattformar. Fantasi och skapande förmåga gäller än.”
Ideer, kunskap och berättelser finns i denna södra del av landet. Det som saknas är en public service kanal som kan navigera i den nya mediekartan – utan att gå på enkla kommersiella eller populistiska skär och grund!

Läs på webben och på papper !

Att läsa dagstidning på papper eller läsa på webben är en mediefråga som alltmer kommer i fokus. I min värld ersätter inte det ena det andra, tvärtom kompletterar de varandra. Utan webben skulle det vara omöjligt att dagligen läsa ett urval artiklar på DN, SvD och Aftonbladet / Expressens kultursidor. Utan webben skulle jag aldrig läsa The Guardian, New York Times eller danska Berglinske Tidenenes kulturmaterial.

Samtidigt vill jag ha min lokaltidning till morgonkaffet och kunna ligga i soffan på helgerna och bläddra i bilagorna med längre och tyngre material. ( Här vinner papperet över datorn, det är otympligt och tungt att försöka manövrera laptopen på rygg även om det går. )

Allvarligt talat handlar det om en stor omstrukturering – och till en del generationsväxling – som behövs på tidningarnas redaktioner för att behålla läsare både på webb och på papper. Kvalificerad läsning på papper, med bilder och reportage / intervjuer på helgerna när vi har tid, samlade bra kultursidor och nyhetsstoff som lockar läsare och driver debatter och kunskap hela tiden, dygnet runt. Nya tider betyder inte bara nya läsare utan också omskolning av de rutinerade. För som Andreas Ekström skriver i en krönika på journalisten.se – ”Jag är så fruktansvärt trött på att se människor i den här branschen stå böjda på knä mot pappers-Mekka, fem gånger om dagen...” – finns det en ”mediepropp” på redaktionerna runt om i pressen.

Argument om snuttifiering och ytlighet har används av motståndarna till webbpublicering, detta stämmer ofta in på gratistidningarna som skall läsas på bussen och i fikarummet. Eller alla ibland krampartade webb 2.0 satsningar som görs för att skapa en "alla kan" journalistik i webbupplagorna av dagspressen och public service medierna. Den lever bäst när den själv får blomstra upp och drivas fram av engagemang och innehåll!
Det finns bra seriös journalistik på webben, inte minst kulturjournalistik. Webbpublicering betyder samtidigt ett virtuellt arkiv – det går att hitta det mesta genom sökmotorerna och det är en kulturkälla värd att försvara !

Så använd webben och läs dagspressen. Då går besökarantalet upp i statistiken och den kommersiella finansieringen söker sig dit läsarna finns.

Tänkvärt om dagens medier

Lars Åberg är en skribent som länge har skrivit om och rapporterat om mediejournalistik i bla radions P1. Nu har han publicerat en del av sina egna texter och artiklar på hemsidan - www.larsaberg.se.
Där läser jag krönikan "Sänk tempot - och lyssna" som inleds med en reflektion kring amerikanske journalisten Studs Terkel och sedan letar sig vidare med tankar kring dagens medier och statusen för magasinsjournalistiken, de långa intervjuerna och reportagen.
Här ett utdrag : "I internationell mediedebatt har journalistiken länge beskrivits som en kostsam biverksamhet i de stora koncernernas vidgade utsläpp av lättkonsumerade produkter. Kommersialismens virvel tycks suga in allt mot samma hål och kring denna nyparfymerade, antigraffitibehandlade mittpunkt flockas politiker och nyhetsfolk med veckans slogan på läpparna."
Läs mer av denna läsvärda och stilistiskt eleganta kritik av morgonsoffornas och pratshowernas strömlinjeformade journalistik!

Satsa på offensiva nedskärningar inom public service!

Att public service bolagen granskas extra mycket i medierna är helt i sin ordning, SVT och SR drivs med offentliga medel genom licensavtal med staten. När vd Eva Hamilton nu presenterar en plan för nedskärningar ligger fokus på personalminskning och teknikbantning i distrikten.
Det skulle vara intressant med en alternativ linje. Varför inte offensiva nedskärningar??? En seriös plan och målsättning kring vilken programproduktion som skall behållas borde vara helt i linje med det uppdrag public service har.

Tänk så här: Vilka kärnvärden skall SVT sikta in sig på ? Vad kan man lämna till de kommersiella bolagen? Min rankning är enkel och jag väljer medvetet bort tittarsiffror som värdemätare för utbudet. Public service har idag kvalitet och resurser fokuserade på Nyheter kultur och dokumentärer. Man har en produktionsnivå av Drama och fiktion som inget reklamfinansierat bolag ens vågar nämna utan att skämmas. Och man har stor produktion där barnen står i fokus. Där skall man satsa mera, det är kärnan att vårda!

Däremot kan public service dra ned på Nöje och underhållning och Sport. Låt reklambolagens slåss om annonsintäkterna till de stora arenasatsningarna och direktsändningarna så slipper public service dra ned på sina kärnvärden för att finansiera detta! Om man studerar public service redovisningen för hur SVT fördelade sina pengar 2007 gick en fjärdedel av programbudgeten till Underhållning och Sport. Sammanlagt 700 miljoner av drygt 2,6 miljarder.

Här finns medel för en offensiv nedskärning! Satsa på kreativ programproduktion inom nyheter, fakta och kultur delen. Studera public service bolag som brittiska BBC och amerikanska PBS som av tradition jobbar mycket med breda dokumentära satsningar, fakta och fiktion.

Att börja fördela public service medel över alla kanaler med sändningstillstånd är en förödande idé för SVT som snabbt skulle urvattnas på ekonomiska medel för programproduktion. Även om det är långt mellan satsningar på "kommersiell public service", som Martin Jönsson formulerar det i en Svd_krönika, finns det många publicister som idag sätter sig i en TV-soffa på tex Kanal 8 och högläser ur sina redan skrivna texter. Det är inte public service television, det är lågbudget webb-tv som sämst.

För att försvara en public service med kvalitet och vilja att utvecklas utan kommersiella medel, måste SVT vara offensiva och inte klamra sig fast vid ett koncept som föddes på 60-talet. Som Mattias Hermansson skriver i en analys i DN är "allmänhetens redan mycket stora förtroende för public service har faktiskt ökat de senaste åren." Om man vill behålla det kapitalet tror jag man skall satsa på att förstärka public service kärnvärden - Nyheter kultur drama och dokumentärer - och inte gömma sig bakom devisen "allmäntv"!

Släpp lös Peter Settman och gänget på den fria marknaden i den kommersiella världen där de ändå är aktiva genom sina produktionsbolag och se till att andra producenter med inriktning på kvalitet kan satsa på sina ideer fullt ut! Det skulle vara en offensiv policy!

Konsten att inte misslyckas i filmbranschen

Läser i en krönika på Svenska filminstitutets nyhetsajt FILMNYHETERNA att Martin Jern och produktionsbolaget Dansk Skalle gör publiktester inför slutredigeringen av den nya produktionen Bashtu. Filmen är skriven och regisserad av Manuel Concha – vilket han inte nämner men det är en detalj.
Ämnet för text är egentligen detta – varför misslyckas vi ibland att skapa en berättelse som når ut och som publiken vill se. Martin Jern sätter indirekt fingret på en öm punkt – den ”autuer”-sjuka som finns i svensk filmbransch där regissören är gud och ensam konstnär ! En position producenter, kritiker och filmskolor har sin del i att upprätthålla. Egentligen.
Att en filmskapare/producent äntligen vågar ställa sig upp och offentligt söka svar på den svåra frågan kring floppar och ”bombade” filmer på biograferna är utmärkt. Det är stor budget, mycket tid och kreativitet som försvinner i rännstenen om filmarbetet inte når ut.
Men istället för att göra marknadsundersökningar är mina erfarenheter är att vi borde lägga mer tid och resurser på förproduktion, manusanalyser, skriva om, anlita dramaturg, göra readings inför testpubliker. En regissör som tar sig tid för denna process är betydligt säkrare på sin berättelse när han/hon står på inspelningsplatsen! Att arbeta ”the american way” med alternativa scener och testpublik är en modell.
Hedervärt att testa och vara självkritisk, jag hoppas resultatet med ”Bashtu” blir positivt, men jag tror personligen att den stora vinsten man kan göra ligger i förproduktionen, skriv om, tänk om, vänd på storyn testa att berätta den från ett annat perspektiv ! Det är berättelsen som skall styra !

Ta ansvar för filmbevakningen SVT !

Filmkrönikan är mischmasch programmet som försöker göra allt – sätta betyg, servera dvd nyheter, underhålla ?!, slå ett slag för filmiska subkulturer. Konsumentupplysning möter filmklubbsnördar... inget fel egentligen för mig personligen men på vägen har man offrat allt det som ett filmmagasin skulle kunna vara – ett rakt presenterande program med nyhetsintervjuer och reportage. Och det finns en tradition med journalister av Orvar Säfströms kaliber som tidigare tagit upp den traditionella stafettpinnen från nestor Nils-Petter Sundgren. Traditionen han etablerade var att servera åsikter som var både välorienterade i filmkonstens historia och samtidigt behärska den svåra konsten att vara kritisk utan att svamla och tycka personligt. Hålla en kulturell nivå helt enkelt.

Recensionen av den österrikiska filmen Import / Export av Andrea Reuter visar på problemen hon har med vilken nivå man skall lägga sig som programledare, uppenbarligen har filmens berättelse drabbat henne - hon är ”helt knockad” – hon beskriver filmspråket med referenser till Roy Andersson – stillastående kamera, hyperrealism – och det är oklanderligt. Men problematiken ligger i sättet att knyta samman, att kunna filmkonstens utveckling och samtidigt ge en aktuell analys av verkligheten filmen berättar om. Iställer för att tala om efter kommunismen och fattigdom, trafficking och människovärde beskriver Andrea R filmen med ord som ”stenhård verklighet” och ”feel bad”. Ett språk laddad med jargong och nonchalans för filmens sammanhang och berättelse.

Personligen tycker jag detta är skrämmande långt från en nivå där public service borde befinna sig. Uppenbarligen tycker SvTs programansvariga samma sak för programmet tar till hösten en paus för att, som Sergei Muchin, chef för fakta/kultur/nöje på SVT Väst säger i en intervju i Svenska Dagbladet i januari 2008 att ”Vi gör ett uppehåll. Det är ingen hemlighet att många tycker att Filmkrönikan har blivit otidsenlig. Vi måste fundera över vår filmbevakning.”
Otidsenlig ? Förhållande till vad ? Till recensionerna i gratistidningen Metro ? Eller till filmkritikern Jan Aghed ? Eller i förhållande till Kulturnyheternas 90 sek recensioner med Fredrik Sahlin ? Eller soffprogrammens presentationer ?

Här anar jag problemet, det hänger samman med filmkonstens lågstatus som populärkultur; jag menar litteraturen har på SvT programmet Babel där författare och prosa möts med respekt och sammanhang. Men filmen, nej det är en bastard som lever på en krämarmarknad med popcornspublik. Det är som om svensk film inte har kvalitetsfilm, som om den internationellt respekterade och kunniga yrkeskår som skapat – och skapar – filmiska verk utanför Filmtoppens verklighet inte existerar.

Skall inte räkna upp namn, men filmare som Lukas Moodyson, Lisa Ohlin, Ruben Östlund, Jens Jonsson för att inte tala om alla dokumentära filmmakare, gör inte film för att fylla SFs kassor med klirr. De gör film för att de vill och kan berätta något och de har valt att använda ett visuellt, internationellt språk för att säga det. Kvalitetsfilm och filmkonst kräver ett kvalitetsprogram med ambition att prata om film på en kompetent nivå. Det är där public service måste ta sitt ansvar.

Soundtrack för en generation

Läser i husorganet Sydsvenskan om att Pelle Ossler skall spela in ny platta i en musikstudio i Berlin. Inte vilken studio som helst – den heter Hansa och där spelade David Bowie in ”Heroes” tillsammans med Brian Eno - en rock´n´roll sång som satt djupa spår i min generation. Den glamourösa men samtidigt tragiska strofen ”we can be heroes just for one day” som Bowie sjunger med sårad och krackelerad röst är ingen enkel och ensidig hyllning ala ett ironiskt warholskt varumärke. Den har smärta och mycket skit under naglarna.

”Heroes” har använts som soundtrack i en hel del filmer, inte minst i den tyska Christiane F som skildrar den knappast glamourösa vardag en heroinberoende tonårstjej lever i kring Bahnhof Zoo i Berlin. Filmen minns jag som en grynig och rå sjuttiotals realistisk historia där Bowies låt ekar av desperation och smärta. På hög volym i en sommarvarm bil på Autobahn blir känslan annorlunda, men har man en gång hört refrängen fastnar den.

( ”Heroes” är rankad nr 46 på listan The 500 Greatest Songs of All Time som Rolling Stone magazine publicerade 2004. Tack till wikipedia för denna länk ! Man måste bara undersöka vilken som rankas etta !)

Men tillbaka till studion i Berlin och artikeln i Sydsvenskan där vi får berättelsen om hur det gick till när tre mikrofoner riggades upp på olika avständ från Bowies stämma – för att skapa ljud och dynamik. Det är live, nästan som i en kyrka. Stort och tungt! Och jag som lyssnat en hel del på Pelle Osslers atmosfäriska elektriska gitarr ser fram emot det sound han får ut ur strängarna i den omgivningen.

Filmmusik är också temat i programmet SYNK på radions P2 där Mikael Strömberg guidar, spelar och berättar om filmmusik. Den här veckan har han träffat Johan Söderberg – som gjort musik och klippt svenska storsatsningen ”Planeten” och andra filmiska äventyr som snuttarna ”Read my lips” som rullade i SVTs Kobra. Ratta in SYNK och ta del av en berättelse kring hur ljud och bild hittar varandra !

Mänskliga rättigheter och YouTube

Mediekritiker har avfärdat YouTube som en plats för mer eller mindre imbecella hemvideos och kopior av Jackass förnedringar, men en annan sida av detta nätets Do-It-Yourself-media är den stora mängd kampanjer kring human rights och aktivism som sprids här.

Ett exempel på YouTubes genomslagskraft är hur kinesiska myndigheter åter stoppat kanalen nu när kritiska inslag kring Tibet och oroligheterna publiceras. Detta ABC inslag om militär brutalitet i Tibet är ett exempel.

Andra kinesiska aktivister använder YouTube mediet och sprider dokumentära vittnesmål – som den kinesiske människorättsaktivisten och regimkritikern Hu Jia som gjorde en dokumentärfilm om sin tillvaro i husarrest tillsammans med hustrun Zeng Jinyan. SVTs Kulturnyheterna berättade i veckan hur filmen Prisoners in Freedom City lagts ut på YouTube och där kan man följa fortsättningen på denna historia om hur demokratiska fri- och rättigheter hela tiden negligeras av kinesiska myndigheter.

Regimkritikern Hu Jia och Zeng Jinyan med filmen Prisoners in Freedom City är en av alla – en enkel sökning på YouTube och taggen Human rights gav 29 700 träffar – aktivister som använder webb 2.0 funktioner som YouTube för att sprida opinion. Och skapa uppmärksamhet. En organisation som upptäckt webben är FN organet UN Watch som har en stor sektion med vittnesmål och material på YouTube som heter humanrightsUN.