fredag 20 november 2009

Man får vad man betalar för - DN.se

...eller man betalar för vad man vill ha!
Alltså måste man som tidningsmakare i dagens allt bistrare tillvaro för de traditionella medierna fråga sig VAD skall man profilera sig på? Vilket innehåll kan attrahera så många läsare att tidningen kan överleva ?
Håkan Lindgrens debattinlägg i Dagens Nyheter är en bredsida som i många stycken slår in öppna dörrar; de allra flesta som producerar och skapar medieinnehåll vet att upphovsrätt kostar. Att de som skapar innehåll skall ha betalt. Alla framgångsrika webbbaserade musik och mediatjänster som Spotify och iTunes vet detta och håller på att få genomslag för detta. Allt fler betalar, att skriva rader som de jag citerar nedan är en elegant retorik men den är skriven från en skyttegrav där man tappat siktet på hur verkligheten förändrats.
"En generation som tycker att det är självklart att de inte kan förvänta sig betalt för sitt skapande arbete är en mycket vacker gåva till framtidens politiker och företagsledare. Vi borde inte vara så ivriga att ge dem den. Jag skulle hellre se en framtids­vision som går ut på att allt fler kan tjäna allt bättre på sitt eget skapande arbete."

Där film- och musikskaparna bygger nya broar och ser möjligheter, där har den traditionella publicistiska världen svårare att anpassa sig till realiteterna. Många unga lägger sina mediepengar på uppkoppling och bredband, de läser webbtidningar om de läser nyhetsmedier överhuvudtaget. Alla tidningshusens webbsatsningar går med mer eller mindre förlust, det finns mängder av siffror och statistisk som bekräftar detta för den som vill söka informationen.
Problemet i mediebranschen är - extremt förenklat - som jag skrev inledningsvis, att man betalar för vad man vill ha. Detta har de flesta inom "gammelmedia" insett för sent, de har precis som Lindgren skriver förlorat en generation för att de alldeles för sent insett att nyhetsflödet de erbjuder idag finns att läsa på så många andra ställen. Gratis.

Alternativet är inte att tillfredsställa alla och bli utslätad eller för allmän, alternativet är att bli mycket bättre på att skapa det exklusiva, det genomarbetade, det grävande och det unika. Då kan man hitta former för att ta betalt på nätet, då kan man behålla läsare och annonsörer.

Man får vad man betalar för - DN.se

4 kommentarer:

stevielynx sa...

Om den fria fildelningen inte hade funnits på plats under flera år hade itunes fortfarande kostat en dollar per låt. Itunes är ingen lösning bara för att du och dina journalistpolare gillar det (jag har aldrig köpt en ituneslåt i hela mitt liv eftersom jag inte är macofil, jag har använt billigare tjänster eller laddat ner privat, å andra soidan köper jag forfarande en hel del lagliga cd- och dvd-skivor). Alltså, vad Håkan gör som sticker i ögonen på många plastrebeller är att han etablerar ett maktperspektiv i sin diskussion. Och att han vägrar lå¨ta vissa unga och fräcka kreatörer känna sig särbehandlade och speciella...

Storbolagen kommer inte att bete sig schysst om det ses som konstigt att begära lön för journalistik, musik,. böcker etc och den lönen måste vila på en finansiering som räcker längre än bara till nästa singel, nästa artikel, nästa kvartal, annars kommer det bara att göras halvdana och sejfande amatörjobb.

Du som gammal popjournalist borde ju veta att många kända akter inte går runt ekonomiskt förrän långt fram i sin karriär. Även om de säljer miljoner skivor och ligger på ett bolag som *inte* blåser dem på pengarna kostar det i uppbyggnadsskedet mycket att göra skivor och att turnera. Varken Clash eller Genesis bar sig ekonomiskt förrän efter flera album - The Clash gick faktiskt inte med svarta siffor förrän i slutet av sin karriär. Dessa villkor gäller för massor av band, filmare och författare och så har det varit under hela 1900-talet - om det inte funnits stöd för uppphovsrätten och vettiga möjligehter att bevaka den hade de inte kunnat jobba och vi hade fått en ständig Idol-offentllighet av glaserade amatörer och barbiedockor.

Medborgarlön för konstnärer eller att leva på sin blogg är inte heller några alternativ. Det som behövs är just precis en modell där kreatören kan ta betalt för sitt verk på hyfsat lång sikt, därmed inte sagt att det är bra när Disney låser in Musse Pigg i tvåhundra år.

thoson sa...

Jag ser inte heller någon motsättning mellan gör-det-själv kulturen som skapar utifrån ett starkt uttrycksbehov och etablerade musik/journalistik/konstskapare som utövar sitt yrke professionellt. Jag tycker nätet är en fenomenal kanal där dessa former kan utvecklas parallellt, det måste vara valfritt för en skribent eller musiker att lägga upp sina alster om man inte skrivit kontrakt med bolag eller är anställd i mediebolag.
Det jag reagerade på i Håkan Lindgrens resonemang var att han generaliserat skriver ”En generation som tycker att det är självklart att de inte kan förvänta sig betalt för sitt skapande arbete är en mycket vacker gåva till framtidens politiker och företagsledare.” Den bilden stämmer inte med den digitala verkligheten där många musiker bygger egna sajter och bolag på nätet, använder den arena som nätet skapar för att sprida sitt skapande. Visst tjänar MySpace ägare Rupert Murdochs News Corporation pengar på att många delar med sig, men att en generation har upptäckt mängder med ny musik genom att fildela gör inte alla till ”smitare” som för all framtid kommer att rösta på Piratpartiet.
Utan alternativa mediesajter som sprider dokument och ögonvittnesskildringar om förtryck, tortyr och övergrepp skulle de traditionella medierna vara utan viktiga nyhetskällor. I dagens Kina är bloggare och ”barfota-journalister” en demokratisk kraft som regimen gör allt för att straffa, både på elektronisk och fysisk väg.
Detta är två exempel på att bilden av den digitala ”gratis-kulturen” som Lindgren målar upp i sitt debattinlägg känns väldigt svart-vit, nätverkligheten har fler nyanser än han lyfter fram.

Stevie sa...

Jag läser det nog som att Håkan Lindgren är ute efter den rosenskimrande bild många journalister och mediebloggare har av "gratiskulturen". Många mediebloggare - Anders Mildner och Olle Lidbom t ex - författar ,manifest som går ut på att alla måste följa de modeller som växer upp i gratis- eller halvgratiszonen: bjud in publiken att delta i skapandet, gör allting tillgängligt i realtid, twittra och blogga i varenda kaffepaus eller medan du jobbar, och tänk inte för mycket på att ta betalt. Det är klart att det finns en massa uppfinningsrikedom och idealitet där men samtidigt viftar man undan frågan om hur man ska dra in pengar utan att tigga (de flesta kontnärer och mediemakare tycker med rätta att det 'är förnedrande om man måste stå med mössan i handen för att kuna fortsätta en månad till eller slutföra ett jobb).

Bredband är gratis, tycker geek-kidsen och många vanliga Svenssons, därför ses också aktiviteten som gratis. men det är inte gratis bara för att ISPer och skolor subventionerar bredband och datorer, och att ligga i framklanten med sin datorutrustning kostar fortfarande en bra slant. Vem ska betala den om inkomstläget blir alltför osäkert? Man kanske kan jämföra med billigjobben i Balticum och de halvuttalade kraven på att vi skulle ha samma löner här i Sverige: man kan antingen hävda att det är varje företags rätt att sätta sina egna löner överlag, och då får vi ett race to the bottom, för om några är betydligt mera slimmade och tycks erbjuda samma tjänster snabbare och billigare så har i längden inget företag råd att ligga kvar på de löner som fanns tidigare, betala vettiga pensioner och försäkringar etc. Eller man kan hävda att det är viktigt att trycka på för högre löner, att strälla upp för de andra. Jag utgår från att man kan vara emot lönedumpning utan att det handlar om enbart nationell egoism. Och på smma sätt som du sa: att lägga ut saker gratis kan vara ett jättebra initiativ men det ska vara ett fritt val, inte något som "alla måste göra".

En del av den dåliga kvaliteten i "gammelelmedia" som du är inne på handlar ju också om att tidningar och tv har sänkt ambitionerna eller satsat på mera direkta underhållningsnyheter. Reportage t ex, både i tidningar och tv, är mycket kortare och mera inställsamma idag än för 15-20 år sedan, faktakollen är sämre och intervjuer som tar sig tid har nästan försvunnit från svensk radio. Det är klart att det blivit svårare att sälja media vid leverans på nyheter, eftersom de inte kan skyddas någon löngre tid när de väl publicerats - förr hade man åtminstone ett dygns försprång innan andra kunde koppa ens avslöjande llee rvinkel, idag kan det göras på fem minuter - men det är ju bra om man försöker.

Skulle gärna vilja förtydliga en sak med de sista raderna i min förra replik. Det viktiga är att de som står bakom ett verk, en skiva eller en tidning både artist och distributör - kan begära pengar för det också när det inte går runt ekonomiskt i realtid. Det tar ofta mycket längre tid att få ett stadigt nettoflöde av pengar från sin verksamhet, att hamna på plus i realtid, än det tar att bli uppmärksammad. Det vet många musiker och författare men man säger det inte gärna högt i intervjuer. Om det man gör måste bära sig från dag ett, samtidigt som man stryper alla slags anslag, så blir många saker helt omöjliga att göra på kommersiella villkor. Det där utrymmet för att satsa framåt är mycket viktigare än att copyrighten ska räcka i hundra år - det senare är en helt ohållbar policy.

thoson sa...

Instämmer helt i din slutsats att professionellt skapande skall ersättas - en tråd jag tagit upp innan handlar om att bredbandsleverantörerna borde betala avgift till STIM o andra rättighetsorganisationer. De genererar intäkter på brott mot upphovsrätten.