fredag 28 mars 2008

Konsten att inte misslyckas i filmbranschen

Läser i en krönika på Svenska filminstitutets nyhetsajt FILMNYHETERNA att Martin Jern och produktionsbolaget Dansk Skalle gör publiktester inför slutredigeringen av den nya produktionen Bashtu. Filmen är skriven och regisserad av Manuel Concha – vilket han inte nämner men det är en detalj.
Ämnet för text är egentligen detta – varför misslyckas vi ibland att skapa en berättelse som når ut och som publiken vill se. Martin Jern sätter indirekt fingret på en öm punkt – den ”autuer”-sjuka som finns i svensk filmbransch där regissören är gud och ensam konstnär ! En position producenter, kritiker och filmskolor har sin del i att upprätthålla. Egentligen.
Att en filmskapare/producent äntligen vågar ställa sig upp och offentligt söka svar på den svåra frågan kring floppar och ”bombade” filmer på biograferna är utmärkt. Det är stor budget, mycket tid och kreativitet som försvinner i rännstenen om filmarbetet inte når ut.
Men istället för att göra marknadsundersökningar är mina erfarenheter är att vi borde lägga mer tid och resurser på förproduktion, manusanalyser, skriva om, anlita dramaturg, göra readings inför testpubliker. En regissör som tar sig tid för denna process är betydligt säkrare på sin berättelse när han/hon står på inspelningsplatsen! Att arbeta ”the american way” med alternativa scener och testpublik är en modell.
Hedervärt att testa och vara självkritisk, jag hoppas resultatet med ”Bashtu” blir positivt, men jag tror personligen att den stora vinsten man kan göra ligger i förproduktionen, skriv om, tänk om, vänd på storyn testa att berätta den från ett annat perspektiv ! Det är berättelsen som skall styra !

tisdag 25 mars 2008

Ta ansvar för filmbevakningen SVT !

Filmkrönikan är mischmasch programmet som försöker göra allt – sätta betyg, servera dvd nyheter, underhålla ?!, slå ett slag för filmiska subkulturer. Konsumentupplysning möter filmklubbsnördar... inget fel egentligen för mig personligen men på vägen har man offrat allt det som ett filmmagasin skulle kunna vara – ett rakt presenterande program med nyhetsintervjuer och reportage. Och det finns en tradition med journalister av Orvar Säfströms kaliber som tidigare tagit upp den traditionella stafettpinnen från nestor Nils-Petter Sundgren. Traditionen han etablerade var att servera åsikter som var både välorienterade i filmkonstens historia och samtidigt behärska den svåra konsten att vara kritisk utan att svamla och tycka personligt. Hålla en kulturell nivå helt enkelt.

Recensionen av den österrikiska filmen Import / Export av Andrea Reuter visar på problemen hon har med vilken nivå man skall lägga sig som programledare, uppenbarligen har filmens berättelse drabbat henne - hon är ”helt knockad” – hon beskriver filmspråket med referenser till Roy Andersson – stillastående kamera, hyperrealism – och det är oklanderligt. Men problematiken ligger i sättet att knyta samman, att kunna filmkonstens utveckling och samtidigt ge en aktuell analys av verkligheten filmen berättar om. Iställer för att tala om efter kommunismen och fattigdom, trafficking och människovärde beskriver Andrea R filmen med ord som ”stenhård verklighet” och ”feel bad”. Ett språk laddad med jargong och nonchalans för filmens sammanhang och berättelse.

Personligen tycker jag detta är skrämmande långt från en nivå där public service borde befinna sig. Uppenbarligen tycker SvTs programansvariga samma sak för programmet tar till hösten en paus för att, som Sergei Muchin, chef för fakta/kultur/nöje på SVT Väst säger i en intervju i Svenska Dagbladet i januari 2008 att ”Vi gör ett uppehåll. Det är ingen hemlighet att många tycker att Filmkrönikan har blivit otidsenlig. Vi måste fundera över vår filmbevakning.”
Otidsenlig ? Förhållande till vad ? Till recensionerna i gratistidningen Metro ? Eller till filmkritikern Jan Aghed ? Eller i förhållande till Kulturnyheternas 90 sek recensioner med Fredrik Sahlin ? Eller soffprogrammens presentationer ?

Här anar jag problemet, det hänger samman med filmkonstens lågstatus som populärkultur; jag menar litteraturen har på SvT programmet Babel där författare och prosa möts med respekt och sammanhang. Men filmen, nej det är en bastard som lever på en krämarmarknad med popcornspublik. Det är som om svensk film inte har kvalitetsfilm, som om den internationellt respekterade och kunniga yrkeskår som skapat – och skapar – filmiska verk utanför Filmtoppens verklighet inte existerar.

Skall inte räkna upp namn, men filmare som Lukas Moodyson, Lisa Ohlin, Ruben Östlund, Jens Jonsson för att inte tala om alla dokumentära filmmakare, gör inte film för att fylla SFs kassor med klirr. De gör film för att de vill och kan berätta något och de har valt att använda ett visuellt, internationellt språk för att säga det. Kvalitetsfilm och filmkonst kräver ett kvalitetsprogram med ambition att prata om film på en kompetent nivå. Det är där public service måste ta sitt ansvar.

måndag 24 mars 2008

Soundtrack för en generation

Läser i husorganet Sydsvenskan om att Pelle Ossler skall spela in ny platta i en musikstudio i Berlin. Inte vilken studio som helst – den heter Hansa och där spelade David Bowie in ”Heroes” tillsammans med Brian Eno - en rock´n´roll sång som satt djupa spår i min generation. Den glamourösa men samtidigt tragiska strofen ”we can be heroes just for one day” som Bowie sjunger med sårad och krackelerad röst är ingen enkel och ensidig hyllning ala ett ironiskt warholskt varumärke. Den har smärta och mycket skit under naglarna.

”Heroes” har använts som soundtrack i en hel del filmer, inte minst i den tyska Christiane F som skildrar den knappast glamourösa vardag en heroinberoende tonårstjej lever i kring Bahnhof Zoo i Berlin. Filmen minns jag som en grynig och rå sjuttiotals realistisk historia där Bowies låt ekar av desperation och smärta. På hög volym i en sommarvarm bil på Autobahn blir känslan annorlunda, men har man en gång hört refrängen fastnar den.

( ”Heroes” är rankad nr 46 på listan The 500 Greatest Songs of All Time som Rolling Stone magazine publicerade 2004. Tack till wikipedia för denna länk ! Man måste bara undersöka vilken som rankas etta !)

Men tillbaka till studion i Berlin och artikeln i Sydsvenskan där vi får berättelsen om hur det gick till när tre mikrofoner riggades upp på olika avständ från Bowies stämma – för att skapa ljud och dynamik. Det är live, nästan som i en kyrka. Stort och tungt! Och jag som lyssnat en hel del på Pelle Osslers atmosfäriska elektriska gitarr ser fram emot det sound han får ut ur strängarna i den omgivningen.

Filmmusik är också temat i programmet SYNK på radions P2 där Mikael Strömberg guidar, spelar och berättar om filmmusik. Den här veckan har han träffat Johan Söderberg – som gjort musik och klippt svenska storsatsningen ”Planeten” och andra filmiska äventyr som snuttarna ”Read my lips” som rullade i SVTs Kobra. Ratta in SYNK och ta del av en berättelse kring hur ljud och bild hittar varandra !

fredag 21 mars 2008

Mänskliga rättigheter och YouTube

Mediekritiker har avfärdat YouTube som en plats för mer eller mindre imbecella hemvideos och kopior av Jackass förnedringar, men en annan sida av detta nätets Do-It-Yourself-media är den stora mängd kampanjer kring human rights och aktivism som sprids här.

Ett exempel på YouTubes genomslagskraft är hur kinesiska myndigheter åter stoppat kanalen nu när kritiska inslag kring Tibet och oroligheterna publiceras. Detta ABC inslag om militär brutalitet i Tibet är ett exempel.

Andra kinesiska aktivister använder YouTube mediet och sprider dokumentära vittnesmål – som den kinesiske människorättsaktivisten och regimkritikern Hu Jia som gjorde en dokumentärfilm om sin tillvaro i husarrest tillsammans med hustrun Zeng Jinyan. SVTs Kulturnyheterna berättade i veckan hur filmen Prisoners in Freedom City lagts ut på YouTube och där kan man följa fortsättningen på denna historia om hur demokratiska fri- och rättigheter hela tiden negligeras av kinesiska myndigheter.

Regimkritikern Hu Jia och Zeng Jinyan med filmen Prisoners in Freedom City är en av alla – en enkel sökning på YouTube och taggen Human rights gav 29 700 träffar – aktivister som använder webb 2.0 funktioner som YouTube för att sprida opinion. Och skapa uppmärksamhet. En organisation som upptäckt webben är FN organet UN Watch som har en stor sektion med vittnesmål och material på YouTube som heter humanrightsUN.

Miljöaktivism med webb 2.0

Internetåldern skapar nya och självklara former för att bygga och sprida nätverk, skapa opinioner och förmedla åsikter. Detat är en kanske den största och mest radikala förändringen med webb 2.0 – före nätet var aktivister och fristående intressegrupper hämvisade till de traditionella medierna för att skapa intresse kring sina frågor och ämnen.

Idag skapas direktkontakt via bloggar, länkar, nätverk och maillistor. Mycket av bloggkulturen verkar idag vara nyliberal – obs inget med fakta underbyggt påstående – den borgerliga opinionsbildningen är oftast mycket aggressiv och högröstad. Men radikala tankesmedjor och publicister – som Dagens Arena och ETC – skapar också sina vävar av opinionsbildande inlägg och kommentarer, ofta snabbare, vassare och mer frispråkig än de klassiska inläggen i etablerad press och flygbladen och torgmötena.

I ETC driver Johan Ehrenberg en genomarbetad miljöpolitik med radikala förtecken. ETCs klimatprogram är det mest radikala faktainsamling jag läst med konkreta ideer som kan göra stora och snabba skillnader. Som gratis kollektivtrafik eller vindkraft för pensionspengarna. ETCs nättidning ger också plats åt artiklar om gräsrotsaktivister som Klimax med lokalgrupper i Stockholm, Malmö och andra stora svenska städer.

Klimax gör gatuaktioner och stoppar trafiken någon timme, de berättar om sina aktioner med klassisk propagandabilder (ett arv från Christer Temptander och 70-talets konst ). De sprider sina planer och nätverk via bloggar och nätet, de är en del av en internationell miljöaktivism som komplettterar den politiska retoriken och faktaargumenten.
Båda har har utvecklat sin roll i samtalet och opinionen genom webb 2.0 och på tisdag är det dags igen i Malmö för en aktion i verkliga livet! IRL !

tisdag 18 mars 2008

En god film utan avbrott

Läser i Kulturnyheterna på SVTs sajt att TV4 förlorat målet kring reklamavbrotten i långfilmer. Högsta Domstolen konstaterar "att reklamavbrotten utgör en kränkning av upphovsrätten". Det är regissörerna Claes Eriksson och den bortgångne Vilgot Sjöman som drivit stämningen mot TV4 och nu fått slutgiltigt rätt.
Det är en seger för dem, och för oss filmtittare som mer eller mindre övergivit kanalens utbud - inte minst sedan de lagt in en nyhetssändning mitt i filmerna. Alla försök att hålla intresset för filmerna levande drunknar i en korseld av budskap.

danska TV2 som också är en reklamfinansierad kanal har man aldrig avbrutit filmer för att kunna sälja ut mer tid - istället inleder man visningarna med skylten "En god film utan avbrott!" Men så resonerar inte TV4, istället tvingar man regissörer och upphovsmän att skriva under ett avtal att kanalen har rätt att avbryta för reklam.

Men TV4 har inte tecknat avtal med oss tittare som känner sig kränkta i sin upplevelse! För oss återstår bara att se film på en kanal som respekterar filmkonsten, men snart är det bara betalkanaler och public service som erbjuder det. För EU har nyligen antagit ett direktiv, skriver Dagens Nyheter, på att branschen kan tillåta att filmer, barn- och nyhetsprogram får avbrytas av reklam, dock högst en gång varje halvtimme.

Från skönhet till fulhet

Umberto Eco har varit i Sverige på promotionturne för sin kommande bok – "Om fulhet". Denne italienske intellektuelle bildningsgigant har vänt sig från skönheten mot motsatsen och i en intervju i Dagens Nyheter förklarar han varför :
- Konstnärliga representationer av skönhet är alltid en smula melankoliska. De klassiska iakttagelserna om hur rosen kommer att vissna och så vidare. Vill man vara ironisk kan man säga att skönheten dör men fulheten består.

Vill man höra Eco live är SVT play ett utmärkt alternativ, där uttalar han sig i en intervju med litteraturprogrammet Babels Daniel Sjölin om fördumning, skönhet och tajta jeans. Hans åsikter om world wide web som fördummande är tänkvärda – nätet erbjuder ett överflöd av information, men ingen förmåga att ta hand om allt detta. Värdera, reflektera och höja sin kunskap får man göra på andra håll. På nätet råder "information overload" menar Eco, det finns ingen som filtrerar och sätter i sammanhang.

Tills Umberto Ecos nya bok kommer på svenska, finns alltid "Om skönhet" att återvända till. Den är en utmaning i klassisk bildning att ta sig igenom, hittills har jag mest bläddrat slumpmässigt genom de olika nedslagen i konst- och kulturhistoria.
Jag kommer att läsa den bakifrån - starta med "Skönheten i medierna" där Eco studerar vår tid genom att föreställa sig hur en forskningsresande från rymden svarar på frågan - vilken skönhetsuppfattning dominerade 1900-talet?

fredag 14 mars 2008

Om nyhetsjunkies och nätverksnarkomaner

Alltfler genomarbetade kritiska analyser kring den utslätade kunskapsnivån når oss medie- och internetbrukare. Vi lever med korta fragmentariska texter på nyhetssajter, ändlös returinformation och noll faktakoll. Vi förvandlas till nyhetsjunkies och sociala nätverksnarkomaner som inte kan leva utan Facebook, Messenger och andra nätverkssajter.

Detta flöde underhålls av IT-industrin som ständigt förenklar det för oss användare och uppmuntrar do-it-yourself nöjen som YouTube. Men det som kallas webb 2.0 revolutionen leder i själva verket till en kult av amatörismen menar IT-experten Andrew Keen, som arbetar i Silicon Valley, i sin nya bok ”The Cult of the Amateur”.
Jag har inte läst den själv men på sydsvenskans ledarsida refererar skribenten Bengt Lindroth Keens stridsskrift på detta sätt: ”Webb 2.0 gynnar det snabba och fort förkastade. Inte det tålmodigt och långsamt utprövade. Amateurism is the King. Webb 2.0-amatörismen får äta de fattiga frukterna av sin egen allt magrare sådd. Det leder med tiden till kulturell skörbjugg. Inte till förnyelse. ”

Det är både en tänkvärd analys och en konservativ svartmålning, värt att reflektera över. Börja med att googla Andrew Keen på nätet och leta upp hans wikipedia sida. Där finns mycket stoff men också mycket akademiskt inriktade texter kring hans analyser av nätet. En läsvärd sida är bloggen som BBCs nyhetsmagasin Newsnight publicerar. Där kan man läsa exempel på Keens sarkastiska slutsatser om hur bloggkulturen förenklar och trivialiserar den offentliga debatten. Som denna beskrivning av det enligt honom "normala" innehållet på YouTube : “showing poor fools dancing, singing, eating, washing, shopping, driving, cleaning, sleeping, or just staring at their computers.” Det är stimulerande elakt !

måndag 10 mars 2008

Kappsäcken ett levande tv-format

Att göra musikprogram levande i tv-rutan är en konst. Maratonkonserter, live eller redigerade i efterhand är oftast som sötningsmedel – konstgjorda tillsatser med kemikaliska färgämnen. Levande musik är som mest levande på konserter. Punkt.

I tv-formatet konsumerar jag mycket hellre genomarbetade reportage, intervjuer och musikaliska resor. I en sådan form kan man delta, vara besökare och få upplevelser av det som är musikens väsen – en del av livet, ett känslouttryck, en åsiktskanal, en ventil. Den här säsongen har SVT lagt ut uppdraget till produktionsbolaget GOOD i Malmö med Papas kappsäck och visat att den sortens program kan vara både underhållande och extremt kulturellt lärorika. I ett sex resor långt äventyr har Daniel ”Papa Dee” Wahlgren gjort musikaliska upptäckter och förmedlat soulfulla jam från bla Mali, Kambodja, Jamaica och Barcelona.

På varje plats har vi mött en mix av legender och den nya generationer som lever med och för musiken. Beväpnad med nyfikenhet och mobiltelefon har Daniel spårat upp rötter och nya skott på sen musikaliska kartan. Spåra själv i hans musikaliska kappsäck.genom att se programmen på SVT Play och om det inte räcker gå till papaskappsack på MySpace och ta del av länkar och låtlistor.
Spana in denna totala mix av ska, rap, meztiso gitarrer och rumba på bandoleon som Barcelonagruppen Che Sudaka gör tillsammans med Papa Dee. Det svänger. Jag lovar.

Den här sortens musikaliska mash-up program har en del släktingar i reseprogram så som bla gamle Monty Python medlemmen Michael Palin gjort under en hel del år. Hans personliga möten med länder och kulturer är befriade från krystade resetips, shoppingguider och annat som fyller mer lättviktiga magasinsprogram. Och i det långa loppet är det den här sortens guider man vill ska förmedla upplevelser i rutan. ( Ett alternativ inte minst nu när jordens resurser snabbt utarmas är att resa runt globen med den här sortens berättelser. Du slipper också alla döda frustrerade timmar av väntan och transport mellan mötena. )

söndag 9 mars 2008

Drastisk och absurd fotokonst



En kamphund hoppar upp på en vindruta, med våldsam kraft. Fotot är tagen inifrån kupén, ett av många snapshots fotografen Lars Tunbjörk visar i sin bildserie Vinter på Malmö museer. Hans blixtbilder i färg tar mig med på en resa genom ett Sverige vi oftast inte talar om eller ser. Tunbjörk gör det åt oss, ser från marginalen, lite vid sidan om, med hans bilder ser jag på det fula och det banala med nya ögon.
Men det Sverige hans bilder berättar om är blir inte utstuderat och utlämnat som i en schablon dokusåpa på Femman eller andra nya ”hemma hos snusk” program som Fyran vill förnedra vår tid med. Tunbjörks visar mitt i de drastiska och absurda situationer han fångar en respekt för denna marginaliserade svenska vardag. Det är denna kvalitet som finns i hans fotokonst, se mer på Moderna museets hemsida. Eller läs Per Lindströms recension om denne "skarpögde Sverigeskildrare" på sydsvenskans kultursida.

fredag 7 mars 2008

Starkt tidsdokument på SVT

Tom Alandh är dokumentärfilmaren som visar att SVTs roll som public service företag behövs, inte sedan jag såg Stefan Jarls ”Det sociala arvet” har jag sett en berättelse som kommer så nära personliga öden och tragedier utan att vara sentimental. Tom Alandhs film ”Vi som överlevde Rågsved” är ett dokument om överlevare i en missbrukande Stockholmsförort. En film som visar respekt, som lyssnar och låter oss möta människor på deras egna villkor.
Tom Alandh möter dem och berättar om dem med hjälp av klipp ur två tidigare dokumentärer från 1972 och 1980, tidsdokument som visar vad som hänt en del av dem. Några få har överlevt men fler har dukat under, Michaela Sjögren som tagit inititaivet till filmen – och fått Tom Aland att tillbringa timmar och dagar i förorten tillsammans med sin fotograf – har själv mist tre bröder i Rågsved. Nu har hon bildat Musketörerna i Rågsved tillsammans med några andra överlevare.
De finns där, vandrar på gatorna, pratar med unga, i skolor och är på alla sätt de kan synliga och närvarande. Det är starkt och det är personligt och att filmen är producerad av SVTs dokumentärredaktion är ett bevis för att public service behövs för att berättelser som dessa skall få plats i medieutbudet. Se den på webben ! ( Och läs Johan Cronemans krönika på DN om Tom Alandh ! )

torsdag 6 mars 2008

Om public service och Warholiana

I veckan läste jag ett klokt inlägg av mediekunniga Lars Åbergsydsvenskans kultursida om svensk public service och tillståndet i vår allemans-tv. Han skjuter visserligen in sig på en väl sönderskjuten måltavla – "dumburken" – men hans analys av hur SVT försöker skapa egna "goda" kopior av kommersiell kändis-tv är läsbar in i minsta formulering.
"Svensk tv började trevande med journalistiska och kulturella ambitioner, men skyndar nu i sin övre medelålder mot den slutstation där substans byts bort och ersätts av ett slags Alex Schulmantjatter; en megalomanisk tomhet med deltagarna hoppande mellan på ytan konkurrerande kanalers panelprogram och SVT:s programledare i samspråk med varandra framför kamerans glänsande spegel. " skriver han och det är så sant. Det ekar verkligen ofta tomt ur all denna soffsnackande trevlighet i SVTs kanaler.

Men grundproblemet tror jag ligger delvis ngn annanstans – att public service hela tiden tycks tro att man skall prata till hela folket på en gång och i alla program. Minsta gemensamma nämnarens journalistik och underhållning leder nästa alltid till utslätning. Och självöverskattning.

Vi kvalitetssugna tittare får ibland lite skärvor av det de kompetenta public service bolagen ute i den globala medievärlden producerar - PBS reportaget med och om fotografen Annie Liebovitz var ett sådant. En personlig resa genom den amerikanska sub- och rock´roll kulturen som berättar en hel del om tidsanda och ideal samtidigt som den är ett intimt porträtt av en av världens främsta porträttfotografer.
Hennes bild av en naken John Lennon som slingrar sig kring sin Yoko Ono – tagen fem timmar innan det dödliga skottet 1980 – är ett fantastiskt dokument. Jag slungades rakt tillbaka till den morgon när redaktionen på Schlager snyftande tog emot besked och ögonblicksbilderna från Manhattan förmedlade av Robert Broberg på en knastrig telefonlinje.

Kulturprogram och reportaget som det om Liebovitz görs sällan i Sverige - istället för genuina K-special satsningar verkar man satsa allt mer på krystade Kobra reportage som skall rymmas inom max 5 minuter. De kan inte leva i evighet på programledarens brinnande nyfikenhet och entusiasm. I takt med att programmet kortats i sändningstid har innehållet också blivit allt mer "veckotidnings-aktigt"...

Att det visuella kan leda bort fokus från innehållet visar radiomediet som i sina bästa stunder förmedlar berättande bilder som är väl så starka som de fängade på video. I modemagasinet STIL skildrades det androgyna och en stor del av programmet ägnades den kvinnliga surrealisten Meret Oppenheim, skapare av den pälsklädda kopp "...som kom att kallas för "Frukost i päls", namnet är en blinkning till både Edouard Manets målning "Frukost i det gröna" och romanen "Venus i päls" av Leopold von Sacher-Masoch." som verket beskrivs på P1s hemsida.
Den svenska konstnären Katrine Helmersson återskapade en performance Oppenheim gjorde i en privat sammankomst – en naken kvinnokropp på ett bord klädd i ätbara delikatesser – när hon beskriver denna process är det både genuskritik och visuell minimalism på mycket uttryckfullt språk. Ladda ned STIL som poddradio ! ( STILs programledare Susanne Ljung startade för övrigt sin journalistiska bana på Schlager – med ett reportage om läderklädda groupies på Hovet. )

Och när vi är på radiomediet så missa inte John Cale när han berättar om hur Velvet Underground föddes på Andy Warhols Factoryscen i kulturprogrammet Snittet i P1. Utställningen kan ni se Moderna Museet i Stockholm till den 4 maj men programmet måste ni lyssna på i webbradio, det går inte att ladda ned.

Andy Warhol självporträtt
På Modernas hemsida kan man också se den reklamfilm som en byrå fick i uppdrag att göra inför utställningen, stilenligt och pedagogiskt korrekt att använda sig av det mediet när Warhol skall "säljas" men en mer icke-warholsk film får man leta efter... se detta utdrag ur filmaren Jonas Mekas dokumentär "Scenes From The Life of Andy Warhol" istället. Filmloungen på utställningen är däremot genial, ett genomtänkt virrvarr av skärmar, mjuka soffor, ljudduschar och mörka manhattanvyer över en subkultur som inspirerat och präglat så mycket av vår moderna syn på konsten.