måndag 29 december 2008

Lennon kampanj på YouTube

YouTube, överallt detta YouTube! Det här året verkar alla som arbetar med medier fixerade vid YouTube. Kanalen har vunnit USAvalet till Obama, agerar socialt och kulturellt nätverk i kampanjer. Binder helt enkelt samman klotet.
Inför World Economic Forum i Davos i januari 2009 finns en kampanj med öppet forum där alla kan spela in sina tankar, åsikter och förslag till att skapa en bättre värld.
Den ideela organisationen One Laptop per Child (OLPC) har samplat John Lennons röst så han kan uppmana oss alla att donera till förmån för barn i utvecklingsländerna.
Det är minst sagt spooky att höra Lennons budskap, det är skickligt och det skapar en intressant frågeställning...alla med tillgång till en dator och rätt program kan sampla i princip vem som helst till att propagera för vad som helst. Eller...
Var går gränsen ? Vad händer om man samplar Hitler ? Lyssnar någon då ?

Själv vill jag gärna tro att budskapet ÄR viktigare än mediet, men alltfler håller med mediegurun McLuhan som hävdade att mediet ÄR budskapet! Isåfall skulle YouTube med sina öppna kanaler vara den perfekta demokratiska kommunikationsformen. Gratis, tillgänglig för alla (fast blockerad i Kina när kritiska videos skapat uppmärksamhet).
Lennons budskap sprid med tillstånd av Yoko Ono, approved by som den amerikanska termen lyder. "Imagine every child no matter where in the world they were could access a universe of knowledge. They would have a chance to learn, to dream, to achieve anything they want. I tried to do it through my music, but now you can do it in a very different way. You can give a child a laptop and more than imagine, you can change the world,"
Jag vill inte agera domare, men ursprungstexten till Imagine hade en mer associativ och öppen kvalitet. Direkta uppmaningar som denna blir något annat, det blir alltid copytext, en mer endimensionell text. Hur sympatiskt budskapet än är. Döm själv.

tisdag 23 december 2008

alternativa JULsånger

Efter en hektisk december finns det tid att reflektera igen, nu när alla medier och tyckare levererar årets listor på allt från pryl till paparazzi läser jag om floden av JULsånger i DN. Under rubriken Poprevolt mot julmyset kan man hitta en länk till Cornelis Vreeswijks klassiker "Jultomten är faktiskt död".
Att lyssna på den är en god påminnelse att det finns alternativa sånger och traditioner kring julen, att konsumtionen inte måste vara ledstjärnan. Att årets julhandel blir en frivillig köpvägran för en del i dessa kristider är en påminnelse att det finns andra värderingar och prioriteter än shopping.
Så längre gratistjänsten YouTube finns, kan man ägna många timmar åt att söka favoriter och göra egna spellistor. Surfa på !



Missa inte Anders F Rönnbloms "Det är inte snön som faller". Eller en annan samtida klassiker Ebba Grön - Nu Släckas Tusen Människoliv. Att båda spåren är från 1980 och fanns med på tidningen Schlagers Julsingel det året gör inte detta inlägg till nostalgi. Låtarna håller fortfarande för en julbetraktelse. ( Tack EBBA och Anders F !) (Och alla ni andra YouTube arbetare.!

Och GOD JUL på er alla !

fredag 12 december 2008

Bil- och kulturarbetare

Dagens reflektion inom kulturområdet läser jag på Richard Rosengrens blogg:
Så har då regeringen lovat bilbranschen pengar och jag kan inte låta bli att undra varför dessa bolag som hyllar marknaden och avskyr varje inblandning från staten plötsligt står som vilsna småpojkar och tigger.

Precis! Vilket perspektiv skulle det inte ge på marknadsdebatten att se hur många arbetstillfällen kulturen skapar för 28 miljarder. 28 miljarder till Kulturen! Det måste ngn administrativ byråkrat kunna räkna ut. För att inte tala om skillnaden i miljöpåverkan!

Kultur kan inte reduceras till ekonomisk faktor!

Ordet kulturpolitik har varit på allas läppar hela hösten. Mest fokus har scenkonsten fått genom den offensiv Orionteatern och Skuggutredningen stått för som på bred front samlat kulturarbetare i hela Sverige att engagera sig.

Att sammanfatta detta myller av tankar och åsikter tänker jag inte ta på mig. Det är inte heller någon som ersätter mig - en frilansande manusförfattare och filmare för det. Däremot en reflektion. Alla vi som producerar kultur förväntas vara insatta i alla ekonomiska resonemang och ha en hållbar plan för hur vi skall kunna generera pengar och projekt. Vi skall vara företagsledare, innovativa kreatörer och generera vårt eget uppehålle. Helst utan bidrag om man får tro den nyliberala anda som satt tonläget i debatten.
I veckan som gick släppte den statliga kulturutredningen ett, som man kallar det, "utkast till nya, kulturpolitiska mål". P1s Kulturnytt referarar målen och centralt i dessa står följande snirkligt och akademiskt korrekt inlindade formulering: - Kulturell kompetens och kreativitet används för att främja en social, miljömässig och näringsmässig utveckling.
Läs det igen, målsättningen är klar - kultur som genererar ekonomiskt framgång är en god kultur. Den skall lyftas fram.

En kulturarbetare som tagit den nya tidsandan vid hornen är författaren Niklas Rådström som i en välformulerad krönika i DN utropar Vi är inga fripassagerare! Han analyserar de rådande marknadsteserna och skriver som avslutning:
"Kulturen betraktas i dag som en bland många passagerare på samhällsskutan. Av väldigt många debattörer ses den dessutom som en fripassagerare som lyckats erövra en hyttavdelning i första klass. Detta är naturligtvis inte bara felaktigt utan även feltänkt. I varje civilisation och samhällsbygge har kulturen haft navigatörens uppgift. I vår marknadsfundamentalistiska tid förefaller det som om redaren tror sig ha den uppgiften. Mitt tips är då att skutan går i kvav."

Läs hela hans argumentation - tänk sedan efter om kulturens motor skall vara att skapa ideer, reflektioner och upplevelser som berikar oss eller om uppgiften skall vara att fylla salonger och bokhyllor! De undantagsfall när båda dessa faktorer sammanfaller finns, men förutsättningarna för dem skapas av tusentals andra projekt, konstnärliga verk och arbeten som aldrig kommer att uppmärksammas. Ideella, visionära, experimentella och ofta obetalda arbeten.

Sedan är det en annan diskussion vem som skall värna om kvaliteten, hur Kulturråd och statliga, regionala och kommunala skattemedel bäst skall disponeras för att kulturen skall frodas. Det viktiga är att kulturen får en central plats i vårt samhälle; inte reduceras till en ekonomisk faktor bland alla andra!

fredag 5 december 2008

Vems yttrandefrihet värnar fildelningsförespråkarna?

Så frågar kulturjournalisten Mikael Timm i en kommentar på P1s Kulturnytt. Jag tar mig friheten att citera ett stycke i sin helhet, ett stycke som precist sätter fingret på kärnan i fildelningdsdebatten -

"Den yttrandefrihet fildelarna värnar började i det ögonblick det industriella samhället gjorde det möjligt att leva på vad man skrev, fram till dess berodde yttrandefriheten på statsmakters och mecenaters välvilja. Det är kulturens förvandling till marknad som gjort det fria ordet möjligt, som givit utrymme för åsikter och konst ingen från början velat stödja."

Det är denna fria marknad och yttrandefrihet som fildelarna i grunden nonchalerar och underminerar med sitt agerande. Läs Mikael Timms krönika !

Kultur som organiserad odling

Lyssnade på ett studiosamtal i P1 - Nya vågen letar efter kreativiteten - där författaren och kulturdebattören Sven Nilsson formulerade en rad bildliknelser mellan kreativiteten och kulturen. Hans utgångspunkt är vad han kallar det "kulturekologiska perspektivet", där helheten och sambandet mellan de olika delarna står i blickpunkten.

Med detta fokus har han undersökt den kulturella myllan i Skåne i boken/rapporten "Var finns kreativiteten" och hittat en rad fläckar där kulturen lider av missväxt (för att använda hans terminologi) och en del platser där kreativiteten verkar frodas. Malmö är ett exempel på det senre medan kommunen Bjuv är ett exempel på det förra.
Jag tänker inte här analysera metoderna Sven Nilsson använt, eller resultaten. Bara ge ett perspektiv från en fri kulturarbetares sida - och peka på ett citat han själv använde i P1 programmet - "Åt dem som har skall vara givet". Alltså den snöbollseffekt som verkar vara gällande när medel till kultur fördelas och när sponsorpengar söker efter plattformer att göda med sina pengar.

Alla som arbetat med kultur i en eller annan form vet att två faktorer påverkar VEM som får medel, trackrecord ( meriter och tidigare projekt) och synergieffekter ( alltså har någon annan gett medel ökar sannolikheten för att få mera medel av andra bidragsgivare och sponsorer).

Detta är därför det fria kulturlivet är så sårbart. Alla är mer eller mindre beroende av att politiker och tjänstemän i kulturnämnder och statliga bidragsgivare kan se vad som är konstnärligt fruktbara projekt och individer värda att satsa på. Och vem kan se nya innovationer före de slagit rot? Vem kan avgöra vilken mylla som skapar bäst kreativitet?

I den kulturella verkligheten är alla kulturprojekt som är nyskapande lätta offer för vindar och torka, för missväxt och kemisk växtbekämpning. Jag ser fram emot fortsättningen på Sven Nilssons resonemang kring ekologi och kultur där han analyserar de styrande och deras metoder, modeller och strategier. Alltså - jag efterlyser en analys av den kulturella trädgårdsmästar(na)en !

I svallvågorna efter IPRED

...kan man läsa mängder av inlägg och debatter kring hur musiker och skivbolag skall hantera lagen, vem som egentligen tjänar på den och vad den kommer att leda till.
På Aftonbladets debattsida skriver Jonas Sjöström att Upphovsrätten måste garanteras och talar för de små, oboeroende bolagens sak. På samma sida debatterar Jonas Almkvist, legendarisk sångare i The Leather Nun emot under rubriken "Vi hade aldrig tjänat en spänn på Ipred-lagen".
Båda har rätt utifrån sina synpunkter - men den viktigaste frågan är fortfarande hur nätekonomin skall fungera för medieproducenter och konstnärliga utövare. Hur de skall få betalt för sitt arbete!
På nätet finns en flora av ideer, krav och åsikter. Lätt att gå vilse i åsikterna, men värt att orientera sig innan man utforskar nätet och laddar ned. Personligen tycker jag det är självklart att avgiftsbelägga nätägarna och skapa betalmodeller där pengar slussas tillbaka till upphovsrättshavarna. På vägen måste man reformera STIM och se till att utövarna står i fokus - inte bolagen.
Att straffa en tonårsnedladdare är som att hota med skamvrån! En del väljer frivilligt att stå där och lägga det på sin cred- och meritlista.

PS På Aftonbladets debattsida finns också uppropet Ingen piratjakt i våra artistnamn! där 100 artister argumenterar emot IPRED och skivindustrins metoder för att stoppa fildelningen.