torsdag 6 mars 2008

Om public service och Warholiana

I veckan läste jag ett klokt inlägg av mediekunniga Lars Åbergsydsvenskans kultursida om svensk public service och tillståndet i vår allemans-tv. Han skjuter visserligen in sig på en väl sönderskjuten måltavla – "dumburken" – men hans analys av hur SVT försöker skapa egna "goda" kopior av kommersiell kändis-tv är läsbar in i minsta formulering.
"Svensk tv började trevande med journalistiska och kulturella ambitioner, men skyndar nu i sin övre medelålder mot den slutstation där substans byts bort och ersätts av ett slags Alex Schulmantjatter; en megalomanisk tomhet med deltagarna hoppande mellan på ytan konkurrerande kanalers panelprogram och SVT:s programledare i samspråk med varandra framför kamerans glänsande spegel. " skriver han och det är så sant. Det ekar verkligen ofta tomt ur all denna soffsnackande trevlighet i SVTs kanaler.

Men grundproblemet tror jag ligger delvis ngn annanstans – att public service hela tiden tycks tro att man skall prata till hela folket på en gång och i alla program. Minsta gemensamma nämnarens journalistik och underhållning leder nästa alltid till utslätning. Och självöverskattning.

Vi kvalitetssugna tittare får ibland lite skärvor av det de kompetenta public service bolagen ute i den globala medievärlden producerar - PBS reportaget med och om fotografen Annie Liebovitz var ett sådant. En personlig resa genom den amerikanska sub- och rock´roll kulturen som berättar en hel del om tidsanda och ideal samtidigt som den är ett intimt porträtt av en av världens främsta porträttfotografer.
Hennes bild av en naken John Lennon som slingrar sig kring sin Yoko Ono – tagen fem timmar innan det dödliga skottet 1980 – är ett fantastiskt dokument. Jag slungades rakt tillbaka till den morgon när redaktionen på Schlager snyftande tog emot besked och ögonblicksbilderna från Manhattan förmedlade av Robert Broberg på en knastrig telefonlinje.

Kulturprogram och reportaget som det om Liebovitz görs sällan i Sverige - istället för genuina K-special satsningar verkar man satsa allt mer på krystade Kobra reportage som skall rymmas inom max 5 minuter. De kan inte leva i evighet på programledarens brinnande nyfikenhet och entusiasm. I takt med att programmet kortats i sändningstid har innehållet också blivit allt mer "veckotidnings-aktigt"...

Att det visuella kan leda bort fokus från innehållet visar radiomediet som i sina bästa stunder förmedlar berättande bilder som är väl så starka som de fängade på video. I modemagasinet STIL skildrades det androgyna och en stor del av programmet ägnades den kvinnliga surrealisten Meret Oppenheim, skapare av den pälsklädda kopp "...som kom att kallas för "Frukost i päls", namnet är en blinkning till både Edouard Manets målning "Frukost i det gröna" och romanen "Venus i päls" av Leopold von Sacher-Masoch." som verket beskrivs på P1s hemsida.
Den svenska konstnären Katrine Helmersson återskapade en performance Oppenheim gjorde i en privat sammankomst – en naken kvinnokropp på ett bord klädd i ätbara delikatesser – när hon beskriver denna process är det både genuskritik och visuell minimalism på mycket uttryckfullt språk. Ladda ned STIL som poddradio ! ( STILs programledare Susanne Ljung startade för övrigt sin journalistiska bana på Schlager – med ett reportage om läderklädda groupies på Hovet. )

Och när vi är på radiomediet så missa inte John Cale när han berättar om hur Velvet Underground föddes på Andy Warhols Factoryscen i kulturprogrammet Snittet i P1. Utställningen kan ni se Moderna Museet i Stockholm till den 4 maj men programmet måste ni lyssna på i webbradio, det går inte att ladda ned.

Andy Warhol självporträtt
På Modernas hemsida kan man också se den reklamfilm som en byrå fick i uppdrag att göra inför utställningen, stilenligt och pedagogiskt korrekt att använda sig av det mediet när Warhol skall "säljas" men en mer icke-warholsk film får man leta efter... se detta utdrag ur filmaren Jonas Mekas dokumentär "Scenes From The Life of Andy Warhol" istället. Filmloungen på utställningen är däremot genial, ett genomtänkt virrvarr av skärmar, mjuka soffor, ljudduschar och mörka manhattanvyer över en subkultur som inspirerat och präglat så mycket av vår moderna syn på konsten.

2 kommentarer:

Micke Berg sa...

allå..kul att Lasse håller stilen

all the best
proggkungen

Komunikation och samtal sa...

Mycket trevligt att läsa, tack för tipset med Stil! Har den som feed nu på min blogg /Gertrud