Svensk filmpoesi mot en OSCAR ?!

Var och såg två nya svenska filmer – Flickan och Man tänker sitt – i veckan som gick. Båda arbetar väldigt medvetet med bilder, skapar visuella och känslomässiga scenerier för att berätta om det ”svenska”. Det är långsamma, eftertänksamma filmer som låter naturen och skiftningarna i det svenska ljuset vara lika viktiga för berättelsen som skådespelarna och de sociala situationer och känslor de gestaltar.

Samtidigt utser en jury det svenska bidrag till Oscars nominering – De ofrivilliga – den mest egensinnigt berättade filmen som hade premiär under 2008. Så här beskrev Martin Andersson i Sydsvenskan den i sin recension i nov 2008:
”I en lång tagning ser vi fötter och ben röra sig över salongsgolvet, som om betraktaren ligger gömd under soffbordet. Med denna öppning vill naturligtvis regissören Ruben Östlund först och främst förmedla en känsla av distans, försätta oss i tjuvtittarens perspektiv. I resten av filmen är kameran lika orörlig, oftast på avstånd och ur distanserad vinkel, som om det inte stod någon bakom den. ”



Det är knappast en tillfällighet att denna nya generation svenska filmare söker andra uttryck än den socialrealistiska modell som dominerat svensk konstnärlig film under flera decennier – jag syftar inte på alla thriller, deckare och feel-good genrefilmer som skapats – utan filmer som har Lukas Moodysons Fucking Åmål som inspiration. I de filmerna driver dialogen berättelsen, de är relativt traditionella och dramaturgiska enkla att ta till sig.

Socialrealismen är utbytt mot den poetiska realism som Roy Andersson förfinat och utvecklat med filmer som Sånger från andra våningen. Filmer där det visuella gestaltar berättelsens tema. I de två nya filmerna Flickan och Man tänker sitt är de två huvudpersonerna tonåringar – mitt emellan barn och vuxna. Det befinner sig i ett mellanrum som filmarna utnyttjar till att se med helt andra ögon på tillvaron och de sociala och mänskliga koder vi betraktar som vuxenvärlden – Flickan lämnas ensam i ett sommarhus, i Man tänker sitt driver den 11-årige Sebastian vilset omkring i en ursvensk villaförort från 60-70-talet.

Precis som i De ofrivilliga är situationerna och händelserna som filmerna skildrar en slags tablåer, utsnitt ur verkligheten. De är berättelser om människor på marginalen, i utkanten och genom att följa deras upplevelser kan vi som betraktare se vår egen vardag och verklighet med nya linser.



I Man tänker sitt vandrar Sebastian i sina finkläder med svart fluga ut från ett släktkalas/kräftskiva där det rent fysiskt kryper i hans kropp av rastlöshet, ut i skogen och ned i en bäck där han planlöst utforskar gyttjan och djuren i dyn. Det är en fullständigt irrationell handling sett med vuxenvärldens ögon, men i hans värld framstår denna vandring i skogen som mer äkta och verklig än de vita dukarna och kallpratet kring festbordet.

Jag känner rent fysiskt igen mig i denna scen, att vara intvingad i ett sammanhang man inte förstår, eller lärt sig koderna för, väcker ett fysiskt obehag som jag själv upplevt. Många andra scener i dessa filmer berättar på liknande sätt med både absurda inslag och egensinnigt gestaltade episoder.

Denna bildpoetiska stil bara en relativt liten och marginell genre i svensk film. De drunknar i den breda biografkulturen och hamnar på bibliotekens DVD-hyllor. ( Här görs en viktig filmkulturell insats i det tysta ! ) Men dessa filmer och nomineringen av De ofrivilliga är viktiga för svensk films konstnärliga utveckling, det skapar ett utrymme där en filmkultur kan existera parallellt med mainstream floden av deckare och relationsdramer. Utan denna ådra skulle svensk film vara mycket fattigare !