Mitt bland de böljande kullarna och naturen vid Kivik Art Center har ett ufo-liknande objekt landat. Det är det enda kvarvarande exemplaret av finske arkitekten Matti Suuronen ”folkstuga” Venturo, ett glasfiberhus som byggdes för att bli den moderna tidens sommarhus. Med sina öppna glasytor och flexibla väggar, inne och ute på samma gång, känns huset befriande fritt från alla pittoreska österlenska stockrosor och idyll. Ett perfekt cafe som lyser med orange lack i det gröna pastorala.
Att Kivik Art Center är konstnärligt utmanande med betongobjekt i eklundarna nära Stenshuvud glömmer man lätt bort när medierna rapporterar om hur advokater i Ulf Lundells namn hävdar att konstverk kräver bygglov och attackerar Anthony Gormleys betongskulptur från 2008 för att den förstör utsikten från hans gård och öppnar för insyn i hans privata domäner.
Gormley som tillsammans med arkitekten David Chipperfield skapat verket har tänkt i helt andra banor än att skapa ett utkikstorn för eventuella paparazzis. Deras skulptur är en upplevelse som tar utgångspunkt i människan och hennes förhållande till naturen och till kroppen. Det 600 ton tunga och 14 meter höga bygget är en både intim och storslagen skapelse, man klättrar i mörker uppför en trappa från en Grotta, hamnar på en öppen panorama Scen innan man tar sig högst upp i Tornet och som i ett trollslag befinner man sig över trädkronorna och blicken svävar över hav, kullar och himmel.
KIVIK ART 08: DAVID CHIPPERFIELD & ANTONY GORMLEY, Kivik Art Centre, Kivik, Sweden
Foto Gerry Johansson
Det är en kittlande och eftertänksam konstupplevelse, både fysisk och intellektuell, den reflekterar över människans plats i naturen och vilka former av närvaro vi kan befinna oss i. Anthony Gormley som för oss främst är känd för sina bronsskulpturer av människokroppen i skala 1:1 ( en står i Wanås skulpturpark, en annan på ett torg i Höganäs ) visar med detta betongobjekt att konst kan förflytta tanken, skapa nya rymder och perspektiv.
Det skulle vara tragiskt för konstlivet om en kulturkändis advokat i sin nit lyckas vrida till lagen så att verket tvingas demonteras!
Årets utställare Julian Opie som blästrat konturer av dansande kroppar på svart granit och ställt dem på en sluttning känns däremot väldigt malplacerade. De har inget förhållande till sin plats, fyller ingen annan funktion än som dekorativt inslag i en promenad. Harmlös konst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar