Nya magasinet FILTER har en hel del kvaliteter. Och vissa longörer, alla journalister kan inte automatiskt skriva långt och intressant. Numrets bäst researchade artikel handlar för mig om konstmecenaten och finansmannen Gerard De Geer med egen konsthall i Stockholm. Hans finansmetoder är den klassiske bilhandlarens - fast på en annan mer raffinerad nivå. Köpa billigt och sälja dyrt. Och vill man inte synas på Moderna museet köper man helt enkelt en egen konsthall !
Isländske multinationelle konstnären Olafur Eliasson hör till De Geers "stall", det gör däremot INTE hans kusin Carl Johan De Geer som aldrig varit inbjuden till vernissagerna i konsthallen Jarla partilager i Stockholm.
Det enda jag tvekar inför i Martin Aagards artikel är sensmoralen - texten är både beundrande och klarsynt - men den är lite väl "pojkboksaktigt" och respektfull. Money talks!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Förstår inte på vilket sätt Aagårds text är beundrande...? Han tecknar ju en nidbild av De Geer, komplett med komprometterande fakta och tydligt mellan-raderna-förakt! Och vilken är sensmoralen, menar du? Men håller med om att det var en intressant text.
Intressant hur olika man kan tolka undertext. För mig är ett citat som detta "Han gasade mullvadar med bilavgaser, sköt harar från fönstret...! en del i den beundrande undertext som reportaget andas. Särlingen, elitisten och den benhårde och handlingskraftige affärsmannen som de intervjuade beskriver blir i textens redigering en skamlöst extravagant och motvilligt beundrad karaktär. Och konstvärldens beroende av dessa mecenater kan inte illustreras tydligare än Ernst Billgrens svar "Det finns bara två saker jag inte kommenterar, kungahuset och GErad De Geer."
Skicka en kommentar