OS facklan som batong

Amnesty har startat en kampanj på YouTube med satiriska filmer riktade mot OS 2008. Den första filmen kan man se på organisationens kanal HumanTV. Filmen är en klassisk svartsynt underground cartoon i Simpsonstil och budskapet är tydligt.
En polis ger en demonstrant en elektrochock med en batong som förvandlas till OS-facklan. Drastiskt och skarpt.
Martin Jönsson skriver i sin medieblogg på SvD att Amnesty skruvar upp temperaturen inför OS : "Det visar att temperaturen skruvats upp, efter alla protester längs facklans väg. Och att det lär bli ännu hårdare tonläge under de drygt tre månader som återstår. Samt att sponsorer som Coca-Cola, som är huvudsponsor just för facklans väg, får en allt hårdare press på sig."
Att sedan Kinas censur filtrerar bort YouTube kritiken är en annan sida av samma problematik - bristen på mänskliga rättigheter. Själv tänker jag stänga av OS-invigningen men se OS-kamperna!

Kulturkritik i ”ankdammen”

Ibland kan man undra om inte mediernas kultursidor och program blivit alltmer personfixerade, alltmer benägna att spekulera kring det privata och söka sensationer. Debatten och kritiken kring dramatikern Lars Norens dagbok tappade helt perspektivet för alla andra än de initierade eller involverade i den ”inre ankdammen”.
Jag har läst EN verkligt intressant recension med rubriken ”Norén - vår tids känsligaste radar”, skriven av Carl-Johan Malmberg på SvD kultursida. Där sätter han Norens dagbok i ett litterärt perspektiv, visar på hur de norenska reflektionerna tankarna och associationerna vindlar fram under arbetet. Det är en sann ”bildningsrecension”, ett stycke som gör att man som läsare förstår och får perspektiv.
Inte på andra kulturkritikers självsliv och illa dolda aggresioner utan på innehållet i dagboken.
För som Carl Johan Malmberg skriver : ”Det väsentliga i ”En dramatikers dagbok”, det som skandaletiketten skymmer, är dess exakta, vackra och intelligenta gestaltning av ett medvetande, det som tillhör vår störste samtidsdramatiker. Där ryms värdefullare ting än personutfall: moraliska ställningstaganden, tankar om skådespeleriet och litteraturen, iakttagelser av udda människor, och av naturens under, dagens, ljusets.”
Läs hela recensionen om ni är mer intresserad av VAD Noren reflekterar kring än VEM han eventuellt häcklar eller baktalar.

VÄGEN mot ett nytt SVT i Malmö

Var på Publicistklubben i Malmö där SVT Syds framtid diskuterades under den braskande rubriken ”Slut i rutan från Malmö-tv?”. Här ventilerades tillståndet bland medarbetare och behovet av en programmakare och publicist som chef efter Carina Brorman som vandrat vidare till E.O.N. som informationschef.
Hon har fått personifiera strukturomvandling inom det hela företaget och nedskärning av SVT Malmö från att vara ett dramaproducerande, välmående och stolt arbetsplats till dagens bantade och utlagda version där samhällsbevakningen flyttats till Uppdrag granskning i Göteborg och framgångar för de nya ”formaten” med program som Bobster och Antikrundan med nya ”lätta” produktionsmodeller.

Vill man veta mer om visionen som ligger till grund för ”nya” SVT Syd- eller kommer det heta SVT Malmö igen ? - finns artikeln "Public service i ny roll" på sydsvenskans webb där Carina Brorman bla skriver ”På SVT Syd har vi sedan något år arbetat med en vision kring en regional innovationsmiljö med inriktning på rörlig bild – placerad i Västra hamnen i Malmö. Nu är vi ett steg närmare att flytta till Kockumsområdet och in i Hall 101. Det blir en mötesplats där vi kan förverkliga våra idéer kring samverkan med andra företag, forskning och utbildning. SVT kan bli en synlig del av den regionala samhällsutvecklingen och en katalysator för tillväxt.”

Alla som arbetat inom public service vet att omvandlingen av ”allmän tv” är en tung intern process, medarbetarna flyttas med tre dagars varsel, omskolas, förtidspensioneras osv. Den vet jag för lite om för att kunna kommentera, däremot vet jag att Carina Brorman under lång tid har arbetat för att förnya den lokala produktionsmiljön, både organisationen och programproduktion. Detta verkar ha varit en process där många medarbetare har känt sig utanför och inte delaktiga och tycks ha värnat om sina positioner istället för att möjligheterna att utvecklas vidare.
Nu var hon inte närvarande på PK-klubbens debatt, men alla - inklusive förre producenten Jan Hemmel som kritiserat omvandlingen - närvarande verkade eniga om att Malmö TV måste hitta en ny förankring i regionen. Hitta tillbaka till en roll som aktiv medie- och programskapare.

Skeptikerna i debatten undrade genast om denna nya ”Frälsare” finns eller om det är önsketänkande. Klart är att den skuta som Jan Hemmel pratar om kommer att ligga vid kaj i Västra Hamnen och framtiden för SVT Syd är sammankopplat med den nya medietiden och -världen.
Det är bara att hoppas att kompetensen och de kunniga producenterna i det gamla Jägersrohuset vill inse att det inte finns någon väg tillbaka! Att det gäller att skapa program med kvalitet, med kunskap och med berättarlust och vilja!

NAVIGERA SVT SKUTAN RÄTT !

Att public service sydligaste domän – SVT Syd – är mitt uppe i en tuff bantningskurs vet väl de flesta av oss som arbetar med medier i en eller annan form. Men hur har denna diet gått till och vilken kost det Malmöbaserade distriktet skall överleva på, det är lite mer komplicerat att skaffa sig insyn i. En del hjälp ger kulturjournalisten Jan Hemmel när han på KvPs kultursida levererar en saklig bakgrund till hur SVT Syd hamnat i denna sits.

Han skriver med en luttrad fd programproducents kritiska blick att : ”I enlighet med tidens organisationsmode vändes organisationen upp och ner: De skapande, utförande krafterna placerades längst ner i hierarkin och i stället uppstod ett myller av projektledare och mellanchefer som övertog inititativ och ansvar. ” Att producera innehåll blir i den formern av organisation utbytbart mot vilken vara som helst. Det är inte programmakarna som står i första ledet; det är profilmakarna och planeringsstrategerna som styr.

Det Jan Hemmel skriver i sin artikel ”Dags vända skutan” bekräftar det jag tidigare påstått här på bloggen ( om offensiva nedskärningar ) att behovet av ett annat tänk inom public service är nödvändigt. Att försvara kvaliteten måste komma först. Att inte falla på knä för den heliga marknadsandelen utan tro på vad man producerar och att det är kärnan.

För att citera Jan Hemmel igen : ”En stark programverksamhet är – hur man än hanterar tidens fiffigheter – avgörande för framgång även med ny teknik, nya medier och nya plattformar. Fantasi och skapande förmåga gäller än.”
Ideer, kunskap och berättelser finns i denna södra del av landet. Det som saknas är en public service kanal som kan navigera i den nya mediekartan – utan att gå på enkla kommersiella eller populistiska skär och grund!

Läs på webben och på papper !

Att läsa dagstidning på papper eller läsa på webben är en mediefråga som alltmer kommer i fokus. I min värld ersätter inte det ena det andra, tvärtom kompletterar de varandra. Utan webben skulle det vara omöjligt att dagligen läsa ett urval artiklar på DN, SvD och Aftonbladet / Expressens kultursidor. Utan webben skulle jag aldrig läsa The Guardian, New York Times eller danska Berglinske Tidenenes kulturmaterial.

Samtidigt vill jag ha min lokaltidning till morgonkaffet och kunna ligga i soffan på helgerna och bläddra i bilagorna med längre och tyngre material. ( Här vinner papperet över datorn, det är otympligt och tungt att försöka manövrera laptopen på rygg även om det går. )

Allvarligt talat handlar det om en stor omstrukturering – och till en del generationsväxling – som behövs på tidningarnas redaktioner för att behålla läsare både på webb och på papper. Kvalificerad läsning på papper, med bilder och reportage / intervjuer på helgerna när vi har tid, samlade bra kultursidor och nyhetsstoff som lockar läsare och driver debatter och kunskap hela tiden, dygnet runt. Nya tider betyder inte bara nya läsare utan också omskolning av de rutinerade. För som Andreas Ekström skriver i en krönika på journalisten.se – ”Jag är så fruktansvärt trött på att se människor i den här branschen stå böjda på knä mot pappers-Mekka, fem gånger om dagen...” – finns det en ”mediepropp” på redaktionerna runt om i pressen.

Argument om snuttifiering och ytlighet har används av motståndarna till webbpublicering, detta stämmer ofta in på gratistidningarna som skall läsas på bussen och i fikarummet. Eller alla ibland krampartade webb 2.0 satsningar som görs för att skapa en "alla kan" journalistik i webbupplagorna av dagspressen och public service medierna. Den lever bäst när den själv får blomstra upp och drivas fram av engagemang och innehåll!
Det finns bra seriös journalistik på webben, inte minst kulturjournalistik. Webbpublicering betyder samtidigt ett virtuellt arkiv – det går att hitta det mesta genom sökmotorerna och det är en kulturkälla värd att försvara !

Så använd webben och läs dagspressen. Då går besökarantalet upp i statistiken och den kommersiella finansieringen söker sig dit läsarna finns.

Tänkvärt om dagens medier

Lars Åberg är en skribent som länge har skrivit om och rapporterat om mediejournalistik i bla radions P1. Nu har han publicerat en del av sina egna texter och artiklar på hemsidan - www.larsaberg.se.
Där läser jag krönikan "Sänk tempot - och lyssna" som inleds med en reflektion kring amerikanske journalisten Studs Terkel och sedan letar sig vidare med tankar kring dagens medier och statusen för magasinsjournalistiken, de långa intervjuerna och reportagen.
Här ett utdrag : "I internationell mediedebatt har journalistiken länge beskrivits som en kostsam biverksamhet i de stora koncernernas vidgade utsläpp av lättkonsumerade produkter. Kommersialismens virvel tycks suga in allt mot samma hål och kring denna nyparfymerade, antigraffitibehandlade mittpunkt flockas politiker och nyhetsfolk med veckans slogan på läpparna."
Läs mer av denna läsvärda och stilistiskt eleganta kritik av morgonsoffornas och pratshowernas strömlinjeformade journalistik!

Satsa på offensiva nedskärningar inom public service!

Att public service bolagen granskas extra mycket i medierna är helt i sin ordning, SVT och SR drivs med offentliga medel genom licensavtal med staten. När vd Eva Hamilton nu presenterar en plan för nedskärningar ligger fokus på personalminskning och teknikbantning i distrikten.
Det skulle vara intressant med en alternativ linje. Varför inte offensiva nedskärningar??? En seriös plan och målsättning kring vilken programproduktion som skall behållas borde vara helt i linje med det uppdrag public service har.

Tänk så här: Vilka kärnvärden skall SVT sikta in sig på ? Vad kan man lämna till de kommersiella bolagen? Min rankning är enkel och jag väljer medvetet bort tittarsiffror som värdemätare för utbudet. Public service har idag kvalitet och resurser fokuserade på Nyheter kultur och dokumentärer. Man har en produktionsnivå av Drama och fiktion som inget reklamfinansierat bolag ens vågar nämna utan att skämmas. Och man har stor produktion där barnen står i fokus. Där skall man satsa mera, det är kärnan att vårda!

Däremot kan public service dra ned på Nöje och underhållning och Sport. Låt reklambolagens slåss om annonsintäkterna till de stora arenasatsningarna och direktsändningarna så slipper public service dra ned på sina kärnvärden för att finansiera detta! Om man studerar public service redovisningen för hur SVT fördelade sina pengar 2007 gick en fjärdedel av programbudgeten till Underhållning och Sport. Sammanlagt 700 miljoner av drygt 2,6 miljarder.

Här finns medel för en offensiv nedskärning! Satsa på kreativ programproduktion inom nyheter, fakta och kultur delen. Studera public service bolag som brittiska BBC och amerikanska PBS som av tradition jobbar mycket med breda dokumentära satsningar, fakta och fiktion.

Att börja fördela public service medel över alla kanaler med sändningstillstånd är en förödande idé för SVT som snabbt skulle urvattnas på ekonomiska medel för programproduktion. Även om det är långt mellan satsningar på "kommersiell public service", som Martin Jönsson formulerar det i en Svd_krönika, finns det många publicister som idag sätter sig i en TV-soffa på tex Kanal 8 och högläser ur sina redan skrivna texter. Det är inte public service television, det är lågbudget webb-tv som sämst.

För att försvara en public service med kvalitet och vilja att utvecklas utan kommersiella medel, måste SVT vara offensiva och inte klamra sig fast vid ett koncept som föddes på 60-talet. Som Mattias Hermansson skriver i en analys i DN är "allmänhetens redan mycket stora förtroende för public service har faktiskt ökat de senaste åren." Om man vill behålla det kapitalet tror jag man skall satsa på att förstärka public service kärnvärden - Nyheter kultur drama och dokumentärer - och inte gömma sig bakom devisen "allmäntv"!

Släpp lös Peter Settman och gänget på den fria marknaden i den kommersiella världen där de ändå är aktiva genom sina produktionsbolag och se till att andra producenter med inriktning på kvalitet kan satsa på sina ideer fullt ut! Det skulle vara en offensiv policy!